dikade alltemellanät i ådalskyrkorna, dunkade dervid, som en äkta bondkaplan, flitigt på med lagens hammare, tog helan och halfvan vid middagsbordet, hade strykande aptit och sof sina bestämda 12 timmar på dygnet. För öfrigt var äfven han en redbar, godmodig ung man, i hvars sällskap man aldrig hade ledsamt. Som unga herrskapet der sutto och glammade, nådde på en gång genom den stilla våraftonen en herrlig instrumental-musik deras öron. — Uvad är detta? — utropade fröken Laura och sprang med ett elastiskt hopp från gungbrädet. --Victoria! — inföll König — nu ha vi regements-musiken här. — Skönt, sa Gustafva, — tillade Brandt — nu blir här luft i luckan! — Men hvad är det då? ... der blixtrar så grannt der borta på andra sidan dalen, hvarifrån musiken kommer ... hvilka är det? — Wet rör sig, det hvimlar vid skogens bryn Gevären blixtra mot dagen Och hurraropet flyger mot skyn Då gläder sig döden med bister syn Ty hans förpostkedja är dragen — Och framåt hon ilar från trakt till trakt deklamerade König med strålande blickar — nu få vi se, min fröken, hur det går med vadet, ty, (med en storartad gest ät andra sidan dalen) jag har den äran presentera Westernorrlands kongl. bevärings-bataljons musik-Kår. — Ack så roligt! — Ja, ack så roligt, ja ... så roligt, så roligt, så roligt, ja! ... det vackra vädret ... den idylliska trakten ... de små söta löjtnanterna ... och musiken sen ... ack så roligt, så roligt ... kanhända blir nu frökens tanke om sällskapslifvet en smula förändrad? ... kanske har jag mitt vad vunnet om nägra dar? ... officersbaler på Sånga ... brunnsbaler på Sånga .. middagar här och på Holm ... promenader i det gröna ... de söta uniformerna ... de söta löjtnanterna ... lull lull så roligt, så roligt! — pratade den oefterrättlige König. — Bästa herr König! — utbrast Laura med en komiskt bedjande blick — ack om herrn ville prata en smula mindre och lyssna till den gudomligt vackra musiken ... hör nu! ... Prins Gustafs: du undersköna dal ... Gud hvad det är vackert! Och, i sanning, hon hade rätt. Anförd af sin skicklige direktör, utförde en afdelning af Jemtlands regementsdetta stycke, som hvar man vet, af djupt gripande effekt; men så väl den upphöjda platsen, hvarifrån det nu utfördes, som väraftonens stilla lugn och det i fjerran döende ekot deraf, strödde deröfver ett skimmer af poesi, som icke kunde undgå att hänföra det minst n. usikaliska sinne. — Ack — utbrast Laura, när den sista tonen rullade bort öfver dalen — få vi ofta höra sådan musik? — Åtminstone — svarade Brandt — hvarje morgon, så länge mötet räcker. Detta är en helsning, sannolikt en fin uppmärksamhet, ett tack för sist från den artige musik-direktören till herrskapet här på Björkå, hvarest såväl han som officerarne alltid åtnjuta gästfrihet under mötet. — Det må nu vara hvad som helst — svarade Laura — nekas kan det ej att detta är: ett vackert sätt att göra visit och tacka för sist. Om det ändå ville räcka mycket länge! — Hvilket? — inpassade König — mötet eller musiken? — Jag måste naturligtvis svara båda; jag kan väl begripa att den sednare upphör med det förra. Supeen anmältes serverad och unga herrskapet skingrade sig. blossade väldiga prostamoln ur en af sina vackra sjöskumspipor, i hvars samlande han uppenbarade. nästan lika mycken passion som för ett läckert bord. Plötsligt stannade han midt på golfvet och stirrade i väggen. — Det var en ohjelplig menniska att vara söt! ... Sadana ögon hon har och ett som annat! ... Jag ger f—n graden, jag ... tar dimmem och blir kaplan i Sörmland ... hon ärfver en egendom der i trakten ... posito att! ... (lägger pipskallen på hjertat) usch! ... det borde vara plikt på att ha såna ögon! ... Vid första lägliga tillfälle knäpper jag till ... Skild medelst en tunn brädvägg från Brandt, satt König på sin sängkant och såg stillatigande i golfvet. Hastigt slog han upp hufvudet och ruskade på sig, som en tupp i regnväder. — Det vore väl knäfveln om en sån der yrhätta skulle kunna narra mej till barnsligheter ... (springer upp och mönstrar sig i en spegel) min kära König du ... du har bra tunnt hår nu för tiden ... märks eljest ingen skillnad, mot den tiden du var med i svycken ... asch! ... jag begriper inte hvad det var för id6 att bjuda den här barnungen hit! ... kunde gerna ha vahvad här ska bli för spring utaf knektarne nu ... nej hör ni ... ni få allt dra vefven, ska jag säga ... Uppkommen på sitt rum, kastade Laura upp sitt vindfenster och sig sjelf ned på en stol der bredvid. Hon insöp i långa drag den friska värqvällens behagliga doft; hon hänrycktes af den vackra landskapstaflan derutanför; hon kände sig, med ett ord, glad, erfor ett visst välbehag af sin tillvaro, och likväl blandade sig i detta hennes välbefinnande en känsla af vemod. Verldens dom. Hur du gör, är det ej rätt: Flyr du verlden och dess frågor, Ropar den: Det är ej rätt hStörtar du uti dess vågor, Ropar den: bet är ej rätt h Är du häftig, är du talig, Ingendera deln är rätt. År du stilla är du skrålig, År det icke heller rätt. Rumlar du, är det ej rätt, Fastar du, är det ej rätt. Ålskar du, är det ej rätt, Hatar du, är det ej rätt, Sparar du, är det ej rätt, Slösar du, är det ej rätt. Rent ut sagdt — hur genom Än du söker ställa färden, 2ä verlden