Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1867, sida 2

— varsam ut, — icke ett ord mera i detta ämne, som alltför länge varit ventileradt, för att längre vara underhallande! — Underdånigst! — svarade inspektor König med en komisk gest — och nu vände sig samtalet mellan det unga herrskapet på mer allmänna ämnen. Och medan detta hvardags-snack vidvarar, skola vi yttra några ord till upplysning om stället, der samtalet fortgick och de personer, som deri voro inbegripna. Bland de många, till sin naturbelägenhet så sköna jernbruken efter Ängermanelfvens tjusande stränder, intager utan gensägelse Björkå ett af de främre rummen. Dess läge är nemligen af en alldeles egen natur. Från den platå, hvarpå dess herrgård är uppförd, blickar man öfver en landskapstafla, hvars förgrund utgöres af en dalgång, genom hvilken Björkån, af hvars vatten verket drifves, i mångfaldiga krokar och krumbugter slingrar sig, bildande små albevaxta holmar, med en ständigt frisk, grön gräsmatta; fondpartiet är en brandt, mot Björkan stupande backe, ur hvars sandblandade lerlager, som af Björkåns utskärningar fått de vidunderligaste formationer, alar och björkar i alla möjliga och omöjliga riktningar skjutit upp och sammanflätat sina grenar med den högre upp stående barrskogen; till venster derifrån framglittrar mellan löfskogen den stätliga Angermaneltven, hvimlande af skutor, ängbatar, bjelkar och timmer, och längst bort i bakgrunden höja sig de vilda konturerna af bergen i Sånga och Multrå socknar. Några timmar före solsänkningen för åtskilliga år tilibaka fördes föregående skämtsamma konversation emellan inspektoren på stället och en fröken Laura Liljeblad, hvilken, som slägtinge till brukets egare, från södra Sverige hade för att, jemte en gammal tante, tillbringa nagra veckor i Norrland. Det var en liten täck yrhätta till fröken, denna Laura. Aderton värar hade sällat sina rosor öfver kinder, der e:t par astrildsgropar förrädiskt lurade mot manliga hjertans lugn. Ett rikt, kerpsvart hår flöt i bucklor bakåt den iilla adliga nacken, hvarest en yppig harkorg med noggrannaste omsorg var flätad och sammanhölis af en liten kam af sköldpaddskal; en blick af sällsam glans framlagade ur hennes stora blå ögon; munnen kunde kanske vara något för bred att egentligen kallas vacker, men när öfver hennes läppar spelade ett leende, var detta fullt af barnslig godhet. För öfrigt utvisade hennes lilla person en synnerligen lyckad början till en ovanigt yppig qvinno-gestalt, hvilken, i förening med det glada, sprittande och lekfulla i hennes väsen, fökommit upp retedde en uppenbarelse full af oskuld och behag, hvarvid ett manligt öga ovilkorligen skulle dröja med förtjusning. Se der i några flygtiga drag ett utkast till fröken Lauras konterfej! Hvad inspektor König vidkommer, så var han en kraftfull karl i sina bästa år med ett utseende som folket mest, driftig, munter och glad, och endast behäftad med en liten portion öfverflödigt sjelffortroende, synneriigast i fråga om damer. IIan svor på att ingen qvinna kunde emotstå en man, om han blott ville göra sig besvär med att ta henne rätto (huru detta egentligen borde tillgå gjorde han dock aldrig rätt klart för sina åhörare) ja, han bad en gång Gud fördubbla sina inkomster ifall ej Lola Montez skulle efter 48 timmars belägring gifvit sig på nåd och onåd. Mannen, som utan tvifvel lefvat med i verlden, lät gerna förstå att han en tid var en af hufvudstadens käckaste qvinnohjeltar. För öfrigt en treflig och umgängsam kurre. Studenten Brandt, informator i huset, var ett alldeles gudomligt prestämne i munkstil. Kort och tjock, med röda, blomstrande kinder och isterhaka, liknade han vid första påseendet en porcellains-gubbe för fosforstickor; invertes var han också nära nog lika eldfängd som en dylik. Ilan läste humaniora med brukspatronens son. pre