Norrländska Korrespondenten – 12 april 1867, sida 2

gaste romerske bildhuggare. siastisk konstens beskyddare, och hans dotter, grefvinnan Arabella, blef nyligen förmäld med en den namnkunniOttilia von Lermentoff har botat sig der, hvarest hennes giktlidande begynnte, och lyser uti Petersburg, hvarest hennes gemål bekläder ett framstående embete uti statsrådet. Lord Winchester slutligen är missnöjd med hela verlden, som ej ville bifallande upptaga hans öfverdrifvenhet, och detta förargar honom så, att han under karnavalen uti Italien, 1 stället för coriandolis, lät utskaka hela mjölsäckar öfver de promenerande och utkasta glödgade scudi (skiljemynt) bland mängden. Han har svurit verlden siendskap och blifvit en lugn, tillbakadragen, outtröttlig fiskare. På markis von Duriveaus stamslott gick det sedan länge tillbaka gladt och lustigt till. Egaren till detsamma höll der ett lysande hus, utöfvade den vidsträcktaste gästfrihet och egnade sig med passion åt sitt älsklingsnöje: jagten, hvartill hans vidsträckta skogstrakter erbjödo det bästa tillfälle. En förtjusande fru och två älskliga flickor, barn af två och tre års älder, fullkomnade hans lycka. Emedlertid skulle hans långa vapenhvila finna ett snart slut, emedan det sades att man ämnade företaga ett falttåg mot Beduinerna och befälet öfver ett regemente skulle vara honom erbjudet. Duriveau var soldat till lif och själ, äregirig och törstande efter ryktbarhet och dessutom en Frankrikes son. Det blef således icke tvifvelaktigt att han skulle ätlyda kallelsen från sitt land, måtte än den sorgfriaste lycka der hemma le omkring honom. Gautier beslutade också genast att resa till Paris, för att personligen bemöda sig att erhålla ett kommando, och under tiden öfverlemnade han sina närvarande talrika gäster, bland hvilka vi igenfinna baron von Rochegune och major Måähldorf, fritt val af deras nöjen uti hans hus, skog och sjö, såväl som på godsets kapplöpningsbana. Så ogerna man i öfrigt nödgades för någon tid sakna värden, så fattades likväl intet ögonblick tidsfördrif, ty till och med denna tid, uti hvilken det ovänliga höstvädret hindrade från rörelse i det fria, erbjödo spelrummen och bibliotheket tillräcklig liflighet. Det sednare hade nemligen under loppet af det nästförflutna året blifvit försedt med intressanta verk, hvaribland i synnerhet Fortunat am Rheinso skrifter blefvo lästa med allmänt intresse. För få år sedan ett obekant namn, hade Fortunat am Rhein förstått att fängsla den bildade verlden, så mycket mer, som författaren omgifvit sig med den djupaste hemlighet, och ingen fanns, som kunde lemna ringaste upplysningar om honom. Begynnande med en afdelning af den mest hänförande poesi, följde derpå, uti korta mellanrum, de mest intressanta romaner och reseäfventyr, hvilka snart icke mera kunde saknas på bildade personers bokhyilor och öfverallt gaf anledning till de lifligaste samtal eller omdömen. Kom ätven ett af dessa praktfullt inbundna band aldrig från markisinnans bord, så sysselsatte sig icke dess mindre gästerna med de öfrige banden, så mycket mer, som de snillrika verken, till större delen samtidigt, eller åtminstone tätt på hvartannat, hade blifvit offentliggjorda på fransyska, engelska och tyska språken. Hade Fortunat am Rhein på detta sätt blifvit segrare öfver alla den sanna poesiens vänners hjertan, hade det täcka könet svurit hans fana, så vann han icke mindre äfven tänkarnes och statsmännens skara, då han för ett år sedan utgaf några filosofiska och nationalekonomiska skrifter af sådan grundlighet och så djup lefnadsoch statskännedom, att hans åsigter och theorier uppväckte ett oerhördt uppseende uti sällskapslifvets högre kretsar. Fortunat am Rhein hade alltså blifvit dagens hjeite. i Gästerna på markisen af Duriveaus slott emotsågo Gautiers återkomst med visshet på tredje dagen och anordnade för detta ändamål en räfjagt, hvarvid de öfverenskommit att sammanträffa vid parkens slut, hvarest det stod en paviljong, der den landsväg ledde förbi, på hvilken Duriveau måste anlända. Dagen nalkades redan sitt slut; räfven hade redan dukat under för sina förföljare; jägarne samlades till en glad måltid uti paviljongen; jagthundarne vederqvickte sig på lekplatserna efter dagens mödor, och jagtbetjeningen berättade sina jagtäfventyr. Den nedgående solen kastade sitt varma sken på himmelen. Ekarnes toppar och stora furustammar syntes framträda ur en bakgrund af röd koppar. Då red genom skogsparken en ensam ryttare med den bredbrättade hatten djupt nedtryckt i pannan och den svarta kappan kastad omkring axlarne, för att skydda sig emot den kyliga aftonvinden. Denne såg sig omkring åt alla sidor, liksom ville han orientera sig uti den honom temligen obekanta trakten. Derunder kom han tätt förbi paviljongen, genom hvars till hälften tillslutna fenster ljöd emot honom ett glädtigt larm och glasskrammel. Då han höjde sig uti stigbygeln, observerade en af jägarne honom och frågade efter hans önskan. Jag kommer väl denna vägen till slottet Duriveau? svarade ryttaren och pekade med ridspöet åt det håll, hvarifrån det lyste. yVisserligen, min herreb återtog en jagtvän såsom återsvar; omen om ni önskar att tala med markisen, så kommer ni förgäfves; han är i Paris