äffat hvarandra för några år sedan i Paris, och funnit så mycket välehag i hvarandras sällskap, att de retogo en resa tillsammans till Skottnd. Den muntre, rolige kaptenen och n drömmande, lugne Cesar voro fullmliga motsatser till hvarandra; men inske just derför — närmade de sig arandra. Straxt derpå hade tjensten llat markisen, som med lif och själ ärmade för soldatlifvet, till Afrika, der det Wildenhain besökte Schweiz. e hade dock förut haft tid nog att ifva ömsesidigt intagna i hvarandra h omfamnade hvarandra derföre nu tigt hjertligt. Naturligtvis erhöll feen, oaktadt den sena timman, en ny egring och man berättade och talade It, hvad som föll på läpparne. Sluten trädde markisen med Cesar till t fenster och sade deltagande: Hvad hör jag, Cesar? Du ämnar resa i dag?) Jag måste b, oIcke så, gamle vän! Jag hade inrligen gladt mig att få återse dig på nna första glada stund efter mitt yckna flackande, och du vill nu ryma bort. Gå, jag hade ansett din nskap för beständig h Gautier! misskänn mig ej. Jag är n liksom förr; men pligter af allrsammaste beskaffenhet mana mig rifrän. Fråga mig om ingenting; 3 kan nu ej lemna dig några upplysningar. Förr eller sednare uppsöker jag dig åter på ditt fädernegods vid Marseille. Der skola vi då jaga och spela schack, hålla fäktöfningar och kapplöpningar, som i fordna tider; jag skiljes från dig med sann ledsnad; men jag gifver dig till pant mitt hedefsord, att den allvarligaste pligt i mitt lif kallar mig härifrån. De samtalade ännu länge. Gautier ville förmå honom till meddelanden och erbjöd honom sitt bistånd, det måtte gälla hvad det ville; men Cesar förblef tyst som grafven, och när han, efter ett hjertligt farväl, aflägsnade sig ur det talrika sällskapet, blickade markisen efter honom. Han frågade förvånad de omkringstående: Hvad fattas honom, huru är det, hvad förer honom harifrån ? vVi veta det lika litet som du sjelf! Han har alltid tills nu varit sig lik. På en gång kom ideen att resa, sade Winchester. Det mätte hafva träffat honom en stor olyckam . oMåhända Wohlbräcks död 20 Eller skulle Olga kunna vara orsaken? sade andra. Hvilken Olga? frågade kaptenen hastigt. En dotter till den för någon tid sedan här hastigt aflidne bankiren Wonlbräck. Han tycktes vara särdeles intim der i huset.Ä vVerkligen; man var redan säker om en förlofning med fröken Olga, inföll Rochegune. Så långt måtte det väl ej hafva gått, sade Mähldorf. MNig synes det sannolikast, att uppfyllandet af något Wohlbräcks testamentariska uppdrag förer honom ur vår kretsa Ah! sök icke så allvarliga orsaker. Anledningen ligger mycket närmare menade kaptenen, kastande sig vårdslöst i stolen. Han hade väl blifvit trött på att spela älskare och skyndar ett nytt förhållande till mötes?) Jag tviflar derpå; Olga är en förtrollande flicka, knappast sjutton somrar gammal, ett verkligt ideal, som anstär Ceesar. vHalloh! vän Hochmarkb sade Duriveau, i det han slog samman händerna, odu gör mig nyfiken; jag måste se denna Venus och — trösta henne, min vän ho vOlga är icke så, som du tror. Hon synes vara en djup, ädel och svärmande själ. Så mycket bättre! Lilla Greta har funnit sin Faust, lilla Clara sin Egmont och Lotta sin Werther! Låt qvinnorna hafva långsamt, och den, som förstår att intressera dem, han har segrat. Det är tillräckligt, att hafva ett sinne af sjutton år, ett kärlekslängtande hjerta och en lågande fantasi: hvarifrån kommer då försakelsens philosophi? — Tro mig, jag känner lifvet, menniskorna och framförallt qvinnorna. Detta barns stilla enfald behagar icke Wildenhains eldiga, högtsträfvande själ. Han känner uti sig en tomhet, en längtan efter innerlig sympati och brinnande genkärlek, och detta jagar honom härifrån. Måtte han på någon annan plats finna sitt ideal, och sedan med sin fru och eder alla besöka mig på mitt slott i Provence. Jag vill hjertligt bedja eder vara välkomna dit, så snart jag blott funnit den fe, som kan binda vingarne på mitt flygtiga sinne. Men dertili är god tid; förskaffa mig blott först tillfälle att se aden-Badens engel. Måhända besitter. hon den trollstaf, som förvandlar den skäggige kaptenen till en kuttrande dufva! Hvem vet, hvad som slumrar uti tidens bakgrundo) Under det de närvarande gästerna åtskiljdes i den muntraste sinnesstämning, vandrade Cesar ensam förbi OIgas boning. Natten var mörk och stjernlös. Svarta moln drefvos af vinder. omkring; alla ljus rundtomkring voro längesedan släckta, och Wildenhain skred ensam sin väg fram. Han fästade en lång blick vid det fenster, som inneslöt henne, tryckte hennes ring till sina läppar, och sade henne i tankarne ett innerligt, sista farväl. En balf timma derefter tryekte han sig djupt ned uti hörnet af den postkupå, som förde honom i fjerran. Huru hastigt hade ej tiden flytt, sedan han första gangen beträdde detta ställe, och med hvilka förhoppningar och utkast hade han icke inträdt här! Huru annorlunda skyndade han ej nu härifrån, hvilken djup natt hade icke under tiden omhöljt hans lif! Lyckan skrifver i sanden; men olyckan ristar i sten. (Forts.) Hvarjehanda. Oförsynt begäran. Uti en norrländsk stad hände för några dagar sedan, att stadens sotare, efter det fatala tioslaget, sökte komma in på ett förfriskningsställe. Den af hans bultning till porten kallade flickan gaf honom dock inifrån det svaret: Denna vägen kommer herrn ej in i afton, ty dertill är det för sent; men om herrn vill gå genom skorstenen, skola vi hålla spjället öppet.v — Ett tryckfel. Ien Parisertidning förekom nyligen ett tryckfel, hvaråt man haft mycket roligt, ehuru det var på bekostnad af en man med stort anseende. Följande två notiser, som skolat stå serskilt för sig, inflöto nemligen rad i rad efter hvarandra, genom förbiseende å tryckeriet: Doktor X. har blifvit utnämnd till öfverläkare vid Charite-sjukhuset. Order ha af myndigheterna utfärdats att så fort som möjligt utvidga Montparnasse-kyrkogården.