är fullt sälert att detta sker vå alla. Denna förplägning inskränker fig dock hufroudfatligast till mat och dryck, ty till bostad upp låtes wanligen ladugården bland freatus ren, denna Noals art, som wanligen in hyfer alla bnsdjmen, och ingalunda är någon rensig och fund tillfloltsort för dessa swaga och sjulliga samhällets olytsbarn. Man maste också i hwarje gård åt dem wara försedd med serstildta häddar, bwilka alla ffy, tv wanligen äro dessa osnåliga fattighion och deras understundom mede förda pattor uppinitda af all flags ohyra och oren lighet. Få wissa s ällen fan miss serligen nagon wälwillig person företaga sig det oangenäma arbetet att befria ett sådant fattinhjion från fin ohvra; men detta arbete är i hög arad otacksamt, emes dan fattighjonet pa nästa ställe, af sin före trädare i bädden, kanhända ärfwer samma elände. Om fattighjonets moraliffa mennisfa bekymrar sig i allmänhet ingen. Man tycks endast haswa för assigt att ej låta det swälta ihjäl. Fattighjonen blifwa derföre i allmänhet hårda och pockande, om de ej blifwa alldeles känslolösa och för soffade. Skulle fattighjonet ega förmåga att förrätta något arbete, fom tunde före lorta de glådjefattiga dagarna, finnes ej alltid sådant, fom, i afseende på deras förmåga, fan wara lämpligt, utan måste de för det mesta tillbringa fin tid ifyftor löshet, Hwiltet gör tiden ännu långfams mare och dystrare. Kunna de ej sjelfwa läsa, så de äfwen försaka att höra någon annan för sig föreläsa något tröstande och förädlande. Sedan de tillbringat en eller flera dagar i något warmt och osundt fås hus, föras de wanligen, på ett bestämdt timflag, såsom ett annat miljelöft ting, hurudan wäderleken än må wara, nt på åfdonet och föras widare, för att på nästa ställe begynna jamma dyftra och gädjefattiga lif. För wissa fattighjon fan tif wet wisserligen wara gladare; — men då äro dessa wanligen icke wid sina sinnens rätta bruk. — Wi haswa sett fåniga fatz tighjon, hwilka, wid sitt kringgående, i hwarje by, utgöra tanklösa innewånares högsta förnöjelse. Man roar sig med dem och skrattar åt dem, oftast på ett sätt som är både rått och förargelsewäckande. Fattighjonets lott är redan förut nog hård; den borde ej göras hårdare genom en få hjertlös och förödmjukande behand ling. Månget fattighjon har måhända fört ett nyttigt, arbetsamt och sträfsamt iif, samt ide genom sitt eget förwållande tommit på den beklaganswärda ständpunlt, att behöfwa ligga sina medmenniskor till sast; och för ett sädant sträfwande inhör star sattighjonet på ålderdomen, sedan fruf: terna börja tryta, denna förödmjukande skörd. Denna kristliga pligt, som ålägger de bättre lottade att hafwa omsorg för de behöfwande, kan icke endast afse att blott underhålla lifwet, oh dock tycks det med det wanliga sattigförsörjningssättet wara det enda ändamålet. Den ro, fom är få nödwändig för den gamle och orkeslöse, lommer aldrig ett sädant kringirrande fatz tighjon till vel. Det måste lefwa bland perfoner fom äro mindre intresserade för dess lidande och hos hwilla det ide kan påräkna något deltagande, och slutligen bes frias det genom döden från fitt lidande, utan att det fått åtnjuta det lugn och den omwårdnad, fom endast fan skänkas med en omsorgsfull wård i en fatt boftad. Denna sskildring är sorglig och nedjiu ende; men den är, tywärr, sann. Om det någon gång bir fråga om att anade tomma en förändring till nagot bättre, rönes allmänt motstånd fran alimogens sida. Att förförja de fattige i et: mal ordnadt fattighus pås:as bliiwa mera dyrt och betungande. Ehuru wi för wår del äro af en annan åsigt, wilja wi icke nu sysselsätta oss med att bewisa motsatsen, utan låta detta qwarstå såsom det huf: wudsakligaste skälet mot en förändring; det är doc församlingarnes nödwändiga pligt att underlasta fig större uppoffrinz gar för att funna frångå ett få upprör rande och olristligt fattigförsörjningssätt. Widare påstår man att det wanliga sättet blifwit en sådan wana, att sattighjonet icke lider deraf, utan finner sig nöjd och belåten; och iitwisst betrattas detta fattigförförjningsjätt af den fattige med myc ken fruitan, hwadan detiomma oc af hor nom blott i vtiorfta nödfall anlitag. In nan fattighjonet genom wanan blifwit få hetölänsla ännu ej ölikiåt alldeles före awäfd. motser fattiahjonet med fasa den