Norrländska Korrespondenten – 5 april 1867, sida 2

h. sar mliga En rna forobloch tusentals menniskor bevisade honom den sista ärebetygelsen. Knappast hade Cesar ätervändt från den uppskakande högtidligheten och ämnade, uttröttad af sista dagens möda, begifva sig till hvila, då en betjent öfverlemnade honom ett telegram. Darrande af sinnesoro, bröt Wildenhain depeschen — hans ögon strålade af glädje: — Wohlbrcks namn var räddadt, Olgas heder, lugn och lycka, hans kärlek, hans högsta på jorden, var bevaradt, men med uppoffring För Cesar aterstod endast nagra tusen francs — han var nära nog bringad tilltiggarstafven. Under ett djupt andedrag, utropade han: Gud vare lofvad b och tackade i varma uttryck Ilerran för det lyckade företaget. För första gången, efter många, af hans förmögenhet. evigt långa nätter, tillslöt han sina ögon, och till och med drömmens engel bortförde drömmarne från hans läger. Olgas sorg var obeskriflig. Dagligen besökte hon dens grafvärd, som för henne utgjort föremålet för sann ära och högaktning. Grefvinnan von Verdiers beledsagade henne dervid tröstande, ty till och med hon, den bittra enkan, hade fattat ett rörande deltagande för den häntörande flickan. : Cesar var annars den ende, för hvilken hon blef synlig; hela sin själ fästad, och för honom beklagade hon med barnsligt from uppriktighet sin sorgs oändlighet. Om vid honom var hon med en hennes läppar icke talade om det innerliga band, som sammanknöt deras hjertan, sa förmadde den förtroliga sammanvaron uti sorgens dagar endast att, om möjligt, ännu starkare förena deDå nu Cesar med sig sjelf på sitt rum, tryckte det hardt hans bröst, när han tänkte på den närmaste framtiden; ty den måste för en lång tid skilja de älskande, så mycket var otvifvelaktigt. Wildenhain måste vara betänkt på, att bereda sig en ny utkomst; han kunde hvarken förras själar. var ensam eller emottaga sitt uppehälle af sin blifvande hustru. Bada delarne stridde emot hans hederskänsla och hans ädla karakter. Grefvinnan var väl ett tillräckligt skydd för Olga, och hennes förmyndare, hvartill en statens embetsman utnämndes, var en man, som gjorde alla betänkligheter öfverflådiga; men skiljsmessan blef icke mindre bitter, och först nu kände Cesars sinne följderna af uppoffring. Ostörd och ensam med sig sjelf, utkastade han planer af alla för framtiden, men uppsköt dag från dag att afslöja för Olgas blickar det, som ej kunde förhindras. Ändtligen återkom Taylor personligen, bekräftade den redan pr telegraf bekomna nyheten och emottog den rikaste tacksägelse för sin vänskapstjenst. Doktorn hade endast nägra få timmar till uppehåll. Talrika angeläsin slag genheter kallade honom brådskande till Calais, och ban tillbringade sin korta tid uti förtroligt umgänge med sin vän, som han frågade, hvilken plan han hade utkastadt för framtiden. — Cesar teg en stund, försänkt uti mörka tankar; derpå sade han: Ferdinand! jag erkänner det öppet för dig: jag är ännu icke öfverens med mig sjelf derom. Att jag måste bort härifrån och helt och hållet försvinna från den krets, inom hvilken jag hittills rört mig; att jag måste aflägga den hittills vanliga menniskan och blifva en ny — så mycket är säkert, och ädertill är jag fast besluten; hvad vidare än ma komma att inträffa, det vet jag icke sjelf. Det gäser och kokar uti mig; tusende idter genomkorsa mitt vankelmodiga bröst. Alla röra de frågan, huru jag skall kunna skyndsammast nä mitt mål, hvad jag skall företaga för att vinna priset, som jag egnat min lycka, mitt hjerta och mitt lif. Din afresa är min vändpunkt; från den tiden börjar för mig en ny verld. Allt annat döljer ännu en tjock slöja. Nå väl, lycka till! Ett sinne, sädant som ditt, en karakter med sådan kraft, som du bevisat dig ega, kan ej digna under bördan. Jag gläder mig, att understundom blifva underrättad om ditt äflandes och sträfvandes framgång?o Käre vän! Begär det ej af mig. Så länge jag måste plågas med förberedande arbete och sträfvar till ett balffullbordadt och ofullkomnadt mål, skall ingen höra af mig. Alla band, som egde sammanhang med min tilivaro hittills, vill jag modigt sönderslita med ett enda drag och utgå såsom en ensling uti den främmande verlden. Ensam med mig sjelf och min egen kraft, vill jag, uppfylld af mod, begynna lifvets strid. Det, som fästade mig vid det förslutna, kunde endast nedstämma mitt mod och förlama min beslutsamhet. Går jag till undergång, då skall ingen ana min vanmakt; men uppnår jag höjden — då blir du den förste, som jag skyndar att tacksamt sluta i mina armar, ty grundstenen till min framtid var lagd af din handoi Ack, Cesar! att jag måste gifva dig rätts sade Taylor rörd; vatt jag ej skall tillåtas stöta på din faders talrika vänner, genom hvilkas bistånd du likväl lättare kunde åstadkomma en säker utkomstp Du vet, att jag aldrig förstått betlandet och kryperiet; jag vill och vågar ej hafva att tacka sådant för något. Skulle Olga kunna högakta mig, kunde jag försvara det, att hafva genom min egenmäktiga mellankomst undanryckt verldsliga domaremakten ett offer? Skulle jag förtjena att himlens beskydd lät mig så lätt segra öfver mina älskades skam och vanära; att