du Olga så som jag, ångratvifvel som dina läppar ut! så låt rättvisan hafva sin lernas missgerningar vidlåda garne. Hela min förmåga, vetande, vill jag troget uppatt på möjligaste sätt söka ens undergång och förhinvanära, så långt det är en igt. Älskar Olga dig, så tillhöra dig, hvad som än ; men du har räddat din , och förblifvit din egen amma gång du är herre öfframtida öde. du säker, att skymf och sig döljas? Wohlbräcks tillgångar? Möjhoppas åtminstone till en erhet finnes ej, det beror på våra vederparteroo en krämaresjäls medlidsamdessa penningemenniskors Il jag bygga ett hopp? Al! All den olycka, som inmitt dröjsmåls följd, och tillskrifva det mitt fel, om . tillika med Olgas lycka, i spillror. Nej! jag vill e från den djupaste smärdgas förakta, den hon hit. Om missgerningen ock på afkomlingen, så fortlikväl dess följder. Hvilka gränslösa kränkelser vänta icke den veka qvinnosjälen, då Wohlbräcks brottslighet blir allmänt bekant? Huru djupt måste icke hennes rena känslor blifva sårade genom alla de tusendetals uddar, som riktas mot dem, som störtas i olyckan? Hennes sorglösa, herrliga sinne, skall förbittras af alla qval, som ett namn, rikt på skymf och vanära, bringar öfver alla dem, som burit det. Hon vore mig då för alltid förlorad, ty hon tänker för ädelt, för att ännu då räcka mig sin hand, när man pekar finger åt henne. Uppvuxen i rikedom, lycka och aktning, högburen vid bröstet af skönheten — naturen, — skulle hon nedstiga uti armodets, medlidandets och den mest tryckande försakelsens dunkel. Ack, Ferdinand! hvar slår ett manligt hjerta, som kunde afvända ett sådant elände från de älskades hufvuden och likväl i lugn räknade sina thaler?! Jag, jag kan det ej; jag vill det ej! Jag är en man, jag kan stolt och djerft bjuda ödet spetsen, och aftvinga det ett leende. Inför mitt hjerta och min känsla är Olga min, min hustru, mitt allt. — Att skydda henne, är min pligt. Kalla min handling ett drömmens barn, vare så den beständigt! Jag har ingenting som lyckliggör mig i verlden mer än mina drömmar — hvarför vill du beröfva mig dessa? Har du något bättre att deremot erbjuda? Endast dina juridiska lärosatser och teorier? Lemna mig då heldre uti mina drömmarb, Så måtte då himlen också verkligen välsigna ditt beslut; måtte du blifva lyckligare än jag var, när jag byggde mitt hopp på qvinno-ord. — Före dagningen är jag färdig att afgå med jernbantåget och skall då hafva de nödiga dokumenterna i ordning till underskrift. Klockan visar på två timmar efter midnatt. Unna mig ett par timmars hvila. Tåget afgår tidigt, vi återse hvarandra om tre timmar. Min käre Taylor! Ännu ett b, sade Cesar, fattande hans hand, då han trädde på tröskeln: Hvad vi hafva talat, är vår hemlighet, och i Hamburg må det endast vara Wohlbräck sjelf som utplånat sina skulder. Du och jag, men ingen tredje, må någonsin ega en aning om min uppeoffring. vGode, ädle Cesar! det blir så som du önskar; här är min hand! Gud vare med dig och din kärlek b, Efter en lång och hjertlig omfamning, åtskiljdes de båda vännerna. Under det Taylor nu skyndade sig att blifva i ordning med sina skrifter, för att få njuta någon hvila, utvecklade sig uti Wohlbräcks villa en uppskakande scen. Oiga hade knappast bemärkt alla de sinas, och sjelfva hennes tants aflägsnande, förr än hon anade en olycka, och stod icke mera att qvarhålla. Hon kastade skyndsamt sin kappa öfver sig, och ilade hem för att erfara sanningen. Läkaren var just uti den, intill den sjukes rum belägna kammaren, införlifvad uti ett temligen tröstlöst samtal med Cesar och grefZankirens sans hade stundtals återkommit, då den sköna flickan, anfadd, störtade in uti salen och frågade efter den älskade fadren. Med ett utrop af den djupaste smärta, erfor hon Evalds svåra sjukdom, och inga böner förmådde att hålla henne tillbaka; hon ilade till sin fars sjuksäng. Hon ropade hans namn, bad honom om ett tecken, att han kände henne, kastade sig öfver honom och öfverhöijde hans händer med den iunerligaste barnakärleks tårar. Uti en blomsterrik spetsklädning, håret genomflätadt med diamanter och perlor, lag hon på knä vid sjuksängen och slingrade sina sköna armar omkring hans hals. Men Wohlbräck suckade tyst och kastade understundom en matt blick på den gråtande; en svag handtryckning sade, att han hade igenkännt henne, och en tår banade sig väg öfver hans bleka kinder. Timmarne förflöto; tillståndet blef alldeles tröstlöst; läkaren kände sin vetenskap här maktlös, och lät förhoppningen fullkomligt falla. Ånatligen var tiden inne för Ciosar att uppsöka advokaten, som han verkligen fann resfärdig. Han inträdde till honom dyster och sluten, underskref sitt namn vinnan. på fullmakterna, gaf honom den mest oinskränkta disposition öfver sin egendom och sade, i det han tryckte Taylors band: Min vän! Wohlbräck skall du väl aldrig mer återse; den största skyndsamhet är af nöden: spara hvarken tid eller pengar. Radda Olga från hennes namns skam och vanära — hon är mig dubbelt dyrbar, snart skall hon ej ega annat beskydd, än mitt. Hvad du gör, är väl gjordt. Jag litar på din vänskap. Gud vare med dig och ledsaga dina stegho Cesar! Annu en gång frågar jag dig: är du besluten, skall du aldrig ångra det steg, som kommer att beröfva dig hela din förmögenhet?Past besluten, utan all sorts ånger! Dock, ännu ett: kan Wohlbräcks förmögenhet så realiseras, att Olga kan fortfarande föra ett sorgfritt lif i den verld, som hon hittills kallade sin? Var häröfver lugn. Genom klok förvaltning, behöfver hon aldrig få en aning om Wohlbräcks ruin. Klockan slår fem, alltså farvälbo Lef väl, Ferdinand! På dig hvilar mitt hopp. Återkom snart!(Forts.) I en skola för negerbarn i nordamerikanska staden Petersburg frågade nyligen en lärarinna vid en bibelundervisning en af de svarta: Säg mig nu, hvem dog för er, barn? En gosse svarade: Abraham Lincoln.