semmar, jnöfäftningar, råssä:g oc majblommor, få att ingen met bwad fem fan hända i mår praktiska tid, tå en major i Småland köper pretitsselen srän en rifwen kyrka för att teraf göra en bhuntdloja. Det bör it. wara smwårare att göra en Annandag Jul till en måns ran, till ett profaifft tastwerfgupptlag för en ny wecka. Ännandaa Jul, Anz nandag Päsk och Annandag Pinast jemte nänra andra sirate dagar hafwa af br Hetrlunts urptäckis ech fiattarätningsbegär blifwit sat:a i bredt med ftenfolslagren wid Wram, Besarp och Walle äkra: te äro ett rört kapital, ett lias gande fi, fom Swerige i årbuntraten bar försummat att göra sig lillgodo. Man beräknar på decimaltummet teras witt och mäktiahet i arbelctimmar, man beräknar arbetstimmar ned wärde på vet ec man gör milllener af måra felitiaa och glata Ånnantagar. Den bjertats wärme, som ångar met bimlen på en solalänsante Annandag Pinnast, får ide förspillas, Han siall förwandlas till ar. bete, räfnart efter hästtraft aldeles fom ten magasincrare wärmen utt ftentfolelagren nere i Skäne. Bontens tydas nar ffola upp på moraonen ech hålla fin Julfest på logen. — Hunreletirningens sättare funna taga fig fri mån: bag, om te wilja. Landtmannens häfar titta på stallträngen, tå han uppwaktar vem om morgonen en AÄnnandag Sul och te kasta en Dif met sclarna, som bånga wid revag friltor, allt med föga tjuftiaa ländtor. Men tränzen tager famnau full met hö och säner dem att ännu är ret Jul och att te skela äta och wara alata, hwilletaäte icke låta får ga fia twå aånger. Meen vär te på tredje vagen tomma i stacklorna, få tane sa te af tefnarstuft, och drängen baren rolin morgon, vå han åter till skogen Judiska lagen seössade på lagens sitränga sabbats stargar, då det gällde att Praan cxen ur brunnen, men nu will man taga bert beta hwiledagar för att funna få sätta oxen för frenlogfit. Her en man, som sysdselsätter sig mer tanken eller pennan, eller möjligen mer bära, några timmar på förmit dagen, och fom fan anwänta sin eftermiddang till hwila och wererqwickelse, för henom är ten ena tagen lif ten ancra, och får tan fan han wara, att ban met umbära allt hwad fönrag beter. Blifwer han trött, få fon han länaa ned fin penna och luta fia tillbate i fin gungstel, men en fattig statkart har ide den beqwämligheten till hante, rå han gräfwer ti fen, och Hate ban, få oftare han fia neg att benuana den, med tanken på ivfpet: toren med fin förp eller länsmannen med laga wräknina. En statlarl fär säkerlinen ingen större ärslön derför, att han arbetar sju eller åtta dagar mera om äret, icke haller trängen eller tiens:tepigau, utan de ute lefware millionerna stanna noa i are betsgifwarnes fickor, och man torte måns fen gåna få fe wåra Mreatitervare belnedagnr förwandlade till mifroffopiffa tt bitender i för öfrigt ganska st:erartade konlurfer. Men handtwerkaren, rte man fånga, för tillfälle till ÖR arbetatörtjen!t, om ingens swärd icke hänger öfwer honom sor hwarje sabbatshrytande nålstyna el ler hyfwelderan: han bör besiämat fun: na förtjena semton rilsdaler mera om året, om naågra helaragar tarns bort. — Ce på ar fattig skräddare gesäll, fom vyr åt mäjtare, om ban ide ändå får arbeta hwar enda fönmag — icke föratt Pdrraga oxen ur brunncn, utan för at braga fia sjelf sram med hustru och barn i nör ech b kymmer! Meen har han en Jul, en Päfk, en Pinast och en Did: fsommar, vå aripes äfwen han al hus tiden och wisar litt ech fin wärdnats kör ansiaten på Djurgårren, wit Haan cher Naskanäs och får litet luft och lic tet joi alt lefwa af för det kemmande qvartalet. Nej, hr motionär! Tas icke bort wåra heladagar! Sn tem andra namn, om det är syndiat kathlskt att falla tem efter S:t Sictanus, Åebaselssa eller S:t Johannes; fåt tem heta-: Syntaå st, uulte!s tag, Valla tiovnivaars ca , vet friftunade frumätffiivandetdg dag!, o. I. w., men fåt ess behålla vem fom hvar tirsragar! Tag bort preferencen, tag havt ann Åhs Ö5, HIaYt an; Fina mr Ö —