cli. der rat len sen ätsta, till lan an, st3 i aroch Wuhlbräck har en dotter? frågade Taylor, utan att lata bemarka nagot särskilt intresse. i Utan tvifvel! Ett förtrollande barn på sjutton ar. Det är fyra år sedan jag såg henne för första. gangen uti Calais; har hon blifvit, hvad hen lofvade, så maste hon vara en skönhet af första rangenpv Ja, hon är det! Skon och rik på hjerta och själ! Doktorn log itysthet; han hade anat rätt, och tillika funnit bekräftadt uti Cesars hänryckning, att Olga var det band, som hade fasikedjat honom vid detta hus, men han sade det ej, utan syntes vara tillfredsställd, emedan han ej uti de angelägenheter behöfde hafva nagon hemlighet för en man, som stod i sädan förbindelse med Woblbräck. Ilan till Wilderhain: ömtaligaste sade derföre Det är en särdeles kinkig angeläganhet, bäste Cesar, som förde mig hit, och afgörande öfver denna familjs framtida öden. Det kan väl blifva godt. len man bör icke yttra nagot derom, da det lika väl, oaktadt alla ansträngningar, är att befara, att Wohlbräcks nagot längvariga sjukdom gäckar hvarje omsorg, och hela byggnaden störtar ihop innan det är möjligt att skynda till hjelp vhFferdinandb utropade Cesar, odu förskräcker mig. Säg, hvad som står på? Ovissheten dödar mig mera, an den sorgligaste visshet!o Min här passerar beständigt betjening från och till; väggarne hafva öron. Det är ej att uttala, hvad endast invigda böra höra, savida räddning skall blifva måjlig. oDu har rätt, lätom oss ga till mitt rum, der äro vi i säkerhet. Men hvad ligger här på mattan för ett papper? sade baronen, i det hans fot vid utgåendet trampade på ett sådant. — Det är ett bref till Wohlbräck! IlimMora förmadde han likva! icke yttra, ty hans blick stirrade oafvändt på raderna; hans händer bäfvade, och blekhet betäckte hans ansigte. Bokstäfverna tycktes röra sig fram och tillbaka; vildt korsade sig tankarne uti hans hjerna och han päminde sig hafva läst om delaktighet uti en bedräglig bankrutt, om falska vexlar och förestående atal. Hans sorg var namnlös, hans skönaste dröm syates vara förintad. Han ville just begära af doktorn närmare upplysningar, da läkaren inträdde uti rummet. Cesar gönide hastigt brefvet vid sitt bröst, sökte att fatta sig oeh gick lugnt fram mot den iuträdande. Underrättelsen om den sjuke lydde vän! radligt här mel, hvad ser mina ögon? icke heller tröstande. Han hade icke återfatt sansen och syntes ligga uti ett aftyningstillstånd, som gaf anledning till största farhåga. Atskilliga ordinationer blefvo vidtagna, och läkaren lofvade att icke lemna sjuksängen förr än reaktion inträdde. Cesar måste naturligtvis åtaga sig att underrätta grefvinnan onrhvad som inträffat och, så s y.dsamt som måjligt, föra henne hem från balen. Olga deremot ville man för tillfället lemna hos fru von Rosen, da man helst önskade spara henne gen och först langsamt tänkte förbeden plötsliga sorreda henne, isynnerhet som flickan dessutom för det närvarande, enligt läkarens befallning, var förbjuden att träffa sin far. Under all villervallan och de tusende oredorna uti Wohlbråckska gärden, var det derstädes icke att tänka på en lugn öfveriäggning. och Caesar maste göra sig beredd på att på annat ställe fa ostördt samtala med Taylor. Dessutom var advokaten uttröttad efter resan och längtade atminstone efter nagon hvila, hvaremot Caesar insag att å hans sida var ett hastigt beslut af nöden, om detta huses heder icke skulle blifva befläckadt med en evig skam och skymf. Det blef följaktligen mellan vännerna ötverenskommet, att de skulle träffas uti hötel de France, hvarest Ferdinand brukade logera, och i dennes rum, så snart Cesar hade ordnat, hvad som ej talde uppskof. Bärande förtvillan i hjertat, inträdde baronen nu åter i de upplysta salongerua: der han förut var sjelf så glad och lycklig, förekom honom nu musiken en skara af missljud och den allmänna munterheten tycktes honom såsom ett han och ätiöje mot hans djupt bedröfvade själ. hetslang timma hade förflutit uti förvecklingar, innan Cesar kunde tänka på att uppsöka sin vän, den han fann ligga på sin hvilobädd, väntande honom. Utan någon lang omväg, gick baronen direkte på sitt ärende, i det han satte sig midt emot honom och sade: Min vän! säg mig allt om Wohlbricks ställning. Jag besluten att bjelpa, gällde det ock det högsta pris. Att veta ailt, är jag berättigad, ty jag älskar Olga, och hennes hand är lofvad Mig. Hvad du säger, har jag redan i dag genom dina uttryck blivit bekant sasom En evigär med. Om det ej varit så, då hade du från mig icke erfarit en bokstaf om Evalds hus. Om jag icke genast kan lemna någon kavaljers parole såsom borgen, så vet jag ätminstone att tiga enligt pligt och hederskansla. Ditt beslut att rädda är ädelt; men huru du vill utföra det, är mig en gata; hör derför min berättelse. För nagra är sedan vann jag Wohlbröcks förtroende och har sedan dess varit hans sakförare. Ilan njöt i Frankfurt det ärofullaste anseende, förde ett furstligt hus och lefde såsom en millionär. (Forts.)