Penningbristen. Ett ord, god vänner, j kännen visst, Och detta ord heter — Penningbrist! Visst är det fult; men hvad ska man göra? Man nu för tiden det jemt får höra, Det brukas både af lg och låg. Vid suludisken, vid sjömans tåg! I bondens stuga, i kungens salar Man obehindradt det ordet talar, Man hör det jemt, hvarje dag och stund, Ja till och med från en skönhets mund Man det får höra; men då, o Herre! Väl aldrig öronen slitit värre; Att höra detta fatala ljud Ifrån en mun, der en kärleksgud Man trodde vistas bland rosor röda Och ej metallernas klang den döda Det är förskräckligt att tänka på, Och derför vi från det ämnet gå. Men om vi ordet dock rätt betänka, Vi det uppmärksamhet böra skänka: Det åstadkommer rätt stora ting Allt här hos oss uppå jordens ring. Det mången låter till gölstun vandra IIelt ogenerallt och åter andra Det hjelper in uti dödens land; Det uppå kärleken lägger band. Rätt mången flicka får ogift blifva För detta ord — och det nekar gifva At mången usling elt torftigt bröd, Det åstadkommer så mycken nöd; Och om det finnes uti en hydda, Strart lugn och glädje der äro flydda. Från månget öga det sömnen tar, Och till bekymren det visst är -— far. Och månget snille, som skulle gifva Åt verlden ljus, får i natt förblifva För detta enda fatala. ord, Som så förpestar vår stackars jord. J vise uti akudemien Vårt arma språk härifrån befrien! Ja, j odödlige blefven visst Blott j gen döden åt — Penningbrist.