ela 25 procent — märk wäl! Så: wirke uttränger bjelkar allt mer ner och priserna på de sednare äro et ruinerande. Bå de fifta auftioa — alltså under de sista 14 dar e — hafwa emellertid priserna på om sålres warit fasta och en bätatt förwänta. Den finus likväl ej, ty inga högre priser noteras, det är troligt att till wåren blir ällningen bättre. Det försälras emellertid af Londons största mät: att någon synnerlig bättring ej fan um förrän de genom krisen på obe råkade stora byggnadg-entreprenöoch jernwägg-bolagen åter kemma rknaden. Zutet säges göras på fper ion i år. venstt jern, fom få länge warit i pris, emotser nu en förbättring, an lagret på de sista weckorna smällt betydligt tillsammans och hållnins iv ftyfware. (Heter det ide få på ttistt töpmansspråt?) nötmannen klagar öfwer rean. Han de arbeta i jorden; och lärer vet äfwen wara flaut på franmålsn, hwarest man, enligt Times, notser stor tillförsel pr steamers af och hoppas på lägre priser än nu är fallet. Koleran tyckes nu, vå ren blitare den nalkas, åter wilja börja sin färd Europa. Från mellersta Frankrike tas, att hon wisat fia i twå repar: it, och likaledes har farsoten utbrus NRheu-Preusfen. J staden Köln a sedan ren 1 Februari 23 rörsfall lera inträffat. lerasall hafwa äfwen på sista tiden ommit i Petersburg. Ett telegram n från Petersburg af ven 20 Feri tillFinlands Allmänna Tidning följande lytelse: Sjukdomar med ter af hetsiga febrar blifwa allmänna; f lolera hafwa inträffat, öfwensom gång från sebersjukdomar till kolera. sstyrelsen wirtager nödiga mått och Swensk kunskap belönad utomlands. erättelsen rörande Föreningens till njande af näringafliten i Preussen amhet under 1866, har man med funnit, att en ung swensk, civilinven Fredril Almgren (en son af far en K. A. Almgren i Stocholm), är 1864 anställd såsom konstrultör den widtbekanta Borsingska maffintaden i Berlin, wunnit en of nämns renings prisbelöningar, innefattande ingens medalj i silfwer och en pre f 250 thaler (cirfa 675 rdr.) Det , för hwilfet detta pris wanns, war t. Fahrfunft (ett uppfordringsför stenkolsgrufwor, hwilken fon: ion genom ritningar och modell förades. Härwid må nämnas, att det a priset war det enda, fom utdelas if de tio, till ett sammanlagdt be 5000 thaler, hwilta ofwanbemälda ng utsatt för 1866 års uppgifna gsämnen. N. Dagl. Allehanra läses följande rundade reflexioner: Att icke ut lösa rykten är något, fom hwar 1 borde göra till en orygglig regel ig, och likwäl är man i allmänhet enägen att kringföra rytten, hwilka en gång äro nedsättande eller rent atliga för dem, fom re gälla, och nvilfa man ofta, ja oftast, ide har i annan grund än att vet fäges Från dessa allmänna betrattelser gå mi nu till ett fpecielt flag af denna lilla uppsats. Huru ofta hör man ide, särdeles i sådana kritiska tirer som dessa, ryktet beställsamt omförmäla, att den eller ven firman, den affärsmannen är på wippen att göra cession? Det är så intressant att hafwa något att berätta, ech derpå sfyndar den, som fått höra nyheten, att i sin ordning fpri: da ben, utan att ega den minsta fönnes bom om ben har någon grund eller ej Det är mot retta lättsinniga, ja straffbara, kringförande af dylika rykten, fom wi wille warna. Krediten är affärslifwets rot, och ingenting kan wara ömtåligare än denna. Rubbas tron på en affärs mans förmåga att uppfylla fina förbinz delser, få bliv vew gifna följten den, att han råkar i jörlänenhet eller, om han ej har def ftartare rygg, werkligen blir förs fatt i ven ställning, fom en afundsman eller lattsinnig pratmakare funnit för godt att förutsäga. De berröfliga följs derna icke allenast för honom, utan ock för vem, med hwilka han står i affärs förbindelser, äro för tydliga att här tes höfwa påpefas, men hwad fom få myc fet mera behöfwer läggas hwar och en på hjertat är, att ej göra fig till fols portär af rytten, hwilka funna bringa på fall menniskor, fom eljest i lugn och ro kunna skörda frukterna af fin arbetgs samhet oc) omtantka. De Montyonska dygdpremierna har år 1865 utdelares wid Franska akne demiens åärssammanträte den 20 sistl. Dec. Tre meraljer, hwardera på 1000 iv. tilltelades en tjenstepiga, en afstedad tapten och en underofficer. Pigan Pauline Benezai fom för 50 år sedan i tonritien hos eu timmer handlare i La Rochelle, fom genom wilda spekulationer förstörre alt hwad han egde och wid sin kort derefter följande död lemnade efter jig fin familj i ytter: sta armod. Pigan, fom i nödens stund hade trofast slutit sig till den, afstod sin lön (hwilten hon icke upptagit på 48 är), och vå allt war säldt efter mannen och entan stod ensam i werlten, utan bjelptällor, slägt och tillflyktsort, swag och sjutlig, hyrre Pauline en liten fam mare till henne, ver hon sedan har wår: tat, underhållit och omhuldat henne med moterlig omsorg, hwarwid hon under: stöddes af ret intresse, fom pigan och hennes olyckliga herrskap hare wäckt hos flera af stadens inwänare. Kaptenen Boutne har warit folrat sedan 1813 och teltagit i fälttågen i Frankrike, Spanien och Belgien, samt flutave fin militära bana i Algeriet 1847, tå han återwände till sitt hem, hwiltet han hate lemnat utan bilrning och hjelpmedel, men dit han nu med: jörde en genom 34 års tjenst utwecklad själ och en årlig pension af 1360 frs. Hans första omsorg war att betala den stkulr, fom hans fader ech broder lemnat honom i arj. Derefter tänkte han på sina talrita aflägsnare slägtingar, hwilta alla wero lita behöfwande, som han förut hade warit. Han gaf dem penningar, utrelare pensioner till några of vem, jäg andra rtagligen mid sitt bord, Härde upp andra, mer ett ord, gaf dem all tänkbar hjelp. 3 Constantine hade han qwarlemnat en neveu med fyra smä barn, ett af dessa blef sjult och kunde ide uthärda flimatet; Boudine bekostare ress hemresa, rädfrågare re flittigafte läkarne, förde ret i twenne ör till ett sjöbad och skaffade det helsan. Men nu tog jadren och lemnade efter fig enkan med fem barn, i brist på allt; ve foms till fig, klädte upp barnen, sörjde för berad skolgång ioch uppsyllde i hwarje hänseende den ömmaste faders pligter mot dem. Allt tetta kunde icke ske utan stora uppoffringar; han måste, oaktadt sin höga älder, inskränka fina egna Des hof till det alvra yrtersia. Han förfa: fate tilt och med fin pipa, hwilken i 20 är hade warit hang trogna fölijeslagare. Underofficern, Manneville, är yngre, men har redan wisat ett liknante upp: förande. Han ingick i armeen är 1860 i stället för en annan, anwände en del of ten summa, han härför erhöll, till att betala fina föräldrars skuld och ins satte återstoren i en sparbank för dom under sin frånwaro. Kort derefter dog hans farer, och han besparade af fin ringa fold allt hwad han kunde för att hjelpa fin moder. Han skickade henne genast regelbundet I frs hwarje månar, då han blef korporal 217 och sedan han blifwit sergeant 4 frs Hand eremplo: rista uppförande förskaffade honom twrns ne gånger belöningar; hans chefer her drade honom med en diftinktion, och alltiv lände det hans gamla moder till fromma, och vet kommer sannolikt att gå på samma sätt, då hon får Kinnes dom om den offentliga belöning, fom nu blifwit honom tillerkänd. Den största belöningen på 3000 frs tillföll en matros från en liten ögrupp: Chanfey:öarne, utanför Normanties tust, wid namn Hyacinthe Forcel. Han blef betant revan för 25 år fe ran, tå en af atademiens medlemmar, den berömde naturforskaren, Quatresage, besökte dessa öar för att fänga insetter och fick honom till rofrdare. Quatresage beskrifwer honom fom en hön, sättestark, morig och klok man, fom reran vå hare räddat ett tjog menniskor från en säker död, utan att derföre fordra någon be: löning, till dess han flutligen, då en af hang bedrifter utfördes mirtför marin: kommissariens ögon, fid den medalj, fom han få många gånger hade förtjent. Cs ter är 1841, dä akademiens uppmärkt: samhet för första gången rigtades på honom, har han oafbrutet fortsatt sin menniskowänliga wertsamhet, ech ten har erhållit te mest ojäjwiga bewis på hans lyckliga strider med hafwet, för att beröfwa det dess offer. Hyacinthe gifte sig först wid mogen ålder; hans hustru, hwillen han innerligt älskare, hade cn gosse från sitt förra äktenskap. Detta barn fick i honom den ömmaste fader, och han har icke trott fig funna göra bättre, än att uppfostra honom till det yrke, hwaråt han sjelf egnat hela sitt lif. Men hwilka pröfningar har han ide underkastat honom! År 1863, tå gossen war 13 år gammal, återwänte re tillsamman i en bat från fören på Sennequet; vet war en så tjock dimma, att te knappast kunde skönja vet ringaste framför eller bakom fig. Forcel styrre mot tet tränga inloppet till witen och hate reran passerat vet, då man plöts: ligt, mitt under böljornas brusande mot skären, hörde ångestrop; man anate, att en båt war nära att förlisa. Forcel wände tillbaka med fin son och styrre twärs öfver skären mot det ställe, hwars ifrån ropen hörtes; ban uppnådde bår ten, fom mar kantrad. Twå män och ett fruntimmer hade HÅLit fig sast wid masten och wäntade rören; ingen of vem wågare släppa, för att springa ut till henom, af fruktan för att bortsköljas of wågorna eller krossas mellan båtarne Då sprang den gamle sjömanneu upp på den kantrade båten, fattade uti en af de båt; ban wågadertre gånger med fans ma framgång det farliga språnget och återwände till Blainwille, utmattad, men lycklig öfwer sin seger. Ryktet härom spridde fig öfwer hela kusten; alla beundrade hans hjeltemodiga handling och regeringen gaf honom ten största medaljen. Gossen, som bade warit med honom, skulle under sädana pröfningar ha moa nat till en traftfull man; men Forcels förhoppningar blefwo grymt gäckate. En dag i Angusti 1864, vå sonen badade i hamnen, hörde Forcel plötsligt ett ånnestrop. Han fer ut, men fan ide uppe täcka gosjen. Han störtar sig ut tre gånger, men kan icke finna honom. Han ror ut i sin båt, hoppar åter i wattnet och finner honom, men hafwet har tenna gangen hämuat sig; den otröstlige aubben för enrast ett lik i land. Det djupa deltaganre man fattade för honom i bang olycka ech den beundran, som hand många hjeltemoriga hantlingar has de uppwäckt, förmådde akademien att tillerkänna honom ren höasta prisbelöningen. Frihetens wälgerningar. Aj Joh. A. Edr. Efter frihet judar icke blott menni. skan, utan hela naturen, fom motser med förhoppning en tid, vå all dighare moni skall borttagas, rå allt det ethiska och fysiska onda skall förswinna och jorden framträrta, lif en smyckad brud, med ffapelfe:morgoner8 skönhet ånyo tecknad på sin panna, tå frihetens morgonpsalm icke blott skall ljuda om wåren, då jorden blifwit löst från fin isboja, utan i en ewig sommar, i en ewig wår. Ef ter frihet suckar mennviffosandven, vå twiflets stormar ryta omkring honom och han ej förmår höja fin winge till flygt mot re folbelyfta tinnar, ifrån hwilka han eger en fri utjiat öfwer werldråhäns telsernas och den menffliga ntweclingens stora ffårebana, då ban ej förmår mäta bjuvet af den ewiga Mimerebrun: nen — skaparens wishet; och mot fris beten sträcker den i tespotismens bojor firttrade menskligheten bönfallunde fina händer. Men af hururan beskaffenhet är den frihet, som tan skänka lycka, frid och wälsignelse? Liksom elren på den husliga härden spriter wärme och klarhet omkring sia, då deremet wådtelrens flammantde bloss åstadkommer förstörelse och fasa, på fams ma sätt wäcker frihetens lifwande wind menskligheten Åter till lif. Den röra mumien andas liksom Phoöthufa i far belu under fin med träldomens bhisros glyfer fullskrifna swepnina och han bry ter och sönderrifwer fina bintlar, äfven om de äro af siten och prydte med bias monter, ty de hindra hand utweckling och fjattra hans armar. Den falska fris heten deremot, en demon klädd i ljusets mantel, beler öreläggelsen med ett fallt hänskratt, söndersliter meansklighetens ms maste föreningsband och krossar famhällås formerna, utan att på dess ruiner uppe föra något ät den sanna friven helnadt tempel eller gifwa någet bättre i utbyte mot ret fom trampas i stoftet. Jntet är för ven falska friheten heligt och det fire hon får på mensklighetens åter på: minner om Jasons draktänder. En nt mordengel swäfwar han fram, predikande ett nytt korstån met all ordning och pör beln flappar händerna af förtjusning wid hang liberala tal. Den sanna friheten, oftaft sött men i, fom egentligen är föremålet för mo öfwer till honom; han tog vem alla olyckliga och drog honom öfwer i fin sähan funnen, ofta erbjuden men fällan RRENO RK EX XXX EORERRX—X—XXKXXKX—X— www— — — — 2 nsig sammanvaro med eder vill Ingen! Det är en lycka; jag måste Att ni icke gerna ser mig lemna Tviflar ni på mig? frågade Olga ett behof, mina tankar sträfva tro det. er; att jag haft ett större värde för med en blick full af kärlek.