emottagen, är en blomma, fom sig för: enar eternellens alltid beftåente fägring och nattviolens milda toft. Hen trifwes såwäl på nordens fjällar fom på söderns alper, men hon fordrar god skötsel och skickliaa wårdare, om hon ej skall upp ryckas af stormen och afbrytas af flace regnet. Omwärdas hon deremet, få glänser tacksamhetens tår i hennes blomkrona, hennes doft sprider sig i dubbelt mått omkring den tufwa, der hon slagit fina rötter, och slutligen skall sjeljwa stormen, sjelswa förföljelsen göra henne ftark. Eken rotsästas, då winden skukar hennes krona, palmen höjer sig, under ret att bördor äro fästoade mir hang blad, och friheten står upprätt under sjelfwa bödeleyxans hunag. Jnom andans werldo, inom den kristna kyrkans helgade omrade borde altid den sanna friheten sinnas. Religionsfrihet i dess bättre betyrelfe innebär någonting bögre än frihet från religion. Den fom satt sig ned wid lifwets brunn för att bemta lefwante mwatten fan ide släcka sin törst med torra togmer eller affrpi sas med yttre kyrkobruk. Det är färre nan han söler, slalet bortkastar han; men buru ofta har icke kärnan blijwit kallad skal och skalet lärna! Se wi tillbaka på medeltiden, då fris beten suckade inom ingvifitionefängelfers nas murar, då tankens wingar och tuns gans band woro fjettrare — hwilken an: religarnin fe wi ide mitt ibland Roms lärte och ännu mer bland folket, ehuru andstjensten företedre en prunkante glans och bönerna och sångerna woro utan tal, Och nå wi än längre tillbata i tiden, förflytta wi of till Orienten, till Jernsalem under Herodes, bwilten slafmisk trältom mitt unter tet noggrannaste iakttanande of Mose ftadgar! Wi blicka med antakt och wördnat upp till de män, hwilfa tände en wårdias på Zions bera, då mörkret rujware öfver werlten. Wi böje of för desse meusklighetens äreftoder och erkänna att vet är frukten af teras arbete fom wi inhösta; och en gång, rå wi sjelfwa lärt ess gå på verad bana, vå förnuftet blifwit för oss icke fjelfwa ljnset, utan ett öna, fom uppfattar ftrås larne af ten solen fom alrtrig nedergar, af tet ert, fom alltid blifwer, och vi kyrkan lärt fia att infe, ott intet rveligionssamsund är så ringa och föraktadt att ite ett aulrkorn fon finnas i ret: sammas sköte, att ingen uttalad sanning fan i längaden blifwa för henne fråme mande, utan fastmer af hennes lära och praxis någonslätes finna fin riktiga plats, få skall hon, i och med det att hon pröf: war alt, behåller det aoda, bilda ett lefwande helt, genomträngas allt mer och mer af lrisftendomens unra och blifwa en frihetens tillflyftsort. Det rar tionalistiska oljutet skall då tystna och otrons vandaler skola tå asstå från sitt förstörelse arbete. Kyrkans triumj öfwer iasten, hennes kunskap och lif skola då utgöra insealet på hennes ätthet, tet skall då wara ett fårahus oc en herre och tyrkan skall då erfänna att det ej är namnet utan foten, för hwilken hon bör werta och strita, — ty Ubwad sör det bur wi kalla Denne far, som dock är wår? Hwar tilllälliat är må falla, Det wäsendtliga består. Månne den wife med sin lära, An få rjup få korstiat byagd, Kommer werldens Gud mer nära, Ån ren wilde med fin tyad?27 Frileten stänker äfwen luan, mod och tröft åt hwarje församlingens medlem. Den sem blifwit hwad skriften kallar myätteligen fri och löstenr den andliga trältomens bojer, blickar med lugan mot ren kommanrte ticen och fer med bop: peta förhlarate blick net i arafwen. Sju len blir himmelsk till sina krafter. Dm bildninaens heliga eld, ljufet och tärles ken ofwanifrån, denelmströmmar honom och ett slimmer af antalt och saktmod ajuter fia öfwer tet kreppåliga anletet; lifwets hetsa befordras genom befrielsen från tärante passioner och friheten, ide ifrån fynden, utan från syntene tjenft, är just kännemärket på ven sanne merz borgaren i antens rike. äfwen om ren yttze friheten förwägras honem, få eger han likwäl friren inom sitt eget bröst. Han ezer em fatt, fom ide beröfwas bonem, en perla, hwars wärde icke nog kan uppskattas. OA — so AFe os: BB — — mt —— —ä— rssos LK —