sammanföra menniskor, der sammanträffandets ögonblick blir första ringen uti en kedja, som, osynlig och icke anad, liksom med rosor fängslad, insnärja våra innersta hemliga känslor. Från det ena till det andra hjertat leder en helig ande, som kraftigt genombäfvar båda, försystrar våra själar, innan vi ana det, och när korsvägen till skiljsmessa kommer — då förekommer det oss, som skulle en del af vårt eget lif, vårt jag slitas ur vårt bröst, liksom kunde vi ej lemna hvad vi funnit, som måste vi immerfort vandra samma stråt, eller — förkrossas! Den, som oerfaren eller villigt följer denna rösts gudom, den förvillar sig djupt och ständigt djupare uti känslans mörka labyrint, tills den är omöjlig att reda, och ingen ledande stig förer åter till naturens solljus. Det som var välsignelse, blir förbannelse; det som var hopp, blir olyeka; vi vilja befria oss och kunna det ej, och stå tröstlösa uti förvillelsen — om våra känslor ej blifva besvarade.Cesar hade stigit upp och talade med själ och värma; hans blickar voro uttrycksfullt fästade på Olga; men hon teg, endast hennes barms svallning och kindens brand syntes säga, att hon förmådde förstå meningen af hans ord. Efter ett kort uppehåll, fortfor Wildenhain: vSå står det till med mig! Vanan af vänlig sammanvaro med eder vill blifva ett behof, mina tankar sträfva efter deras fordna frihet, och äro likväl inspärrade uti en evig, sig invecklande cirkel, mina känslor vilja omfatta det skönas helhet, hela verlden, och känna sig trångare och trangare fångade uti ett nät; det, som jag förr svärmade för, synes mig värdelöst; hvad som kunde hänföra mig, lemnar jag likgiltigt, för att endast uti ett föremål finna fröjd. Jag tillsluter mina ögon, och likväl ser jag endast den enda stjerna, som beherrskar mig. Förändring, skiljsmessa, nya förströelser äro mig af nöden, om jag icke skall förlora mig sjelf uti mitt inres strid.o Olga hade i början lugnt afhört honom, sedan ryckte det omkring hennes munngipor; hennes läppar rörde sig sagta; i ett nu stod hon upp, vände honom ryggen och trädde fram till bröstvärnet, seende ut åt det förtjusande landskapet. Olga, har ni ingenting att säga? vlcke det minsta! Rif ni sönder nätet; vi hafva alltid velat edert bästa — far välj sade flickan, frånvänd, med darrande röst. vOch ni låter mig gerna resa 227 Af allt hjerta. Det måste ju vara Ni sade ju sjelf, att det är alldagligt b Och ni gläds? Ni känner ingen — ledsnad, om jag skiljes från er?) så. Ingen! Det är en lycka; jag måste tro det.) Då är det verkligen tid. Der nere kommer er far, jag... jag är icke — fullkomligt så modig som ni. Ursägta mig, om jag aflägsnar mig — lef vöäl.v Ceesar sade flickan ovilkorligt med djupaste oro. Hvad önskar ni?) Ingenting bo oIngenting? Ni förtiger något för mig, Olga! Tala sanning.s yJag ljuger aldrig. Se mig då i ögat; hvarför undviker ni det ?) Jag har ej undvikit det, sade Olga och slog det upp till honom, hvarpå han genast fattade hennes band. IIennes ögon voro fyllda af tårar. Olga b ropade Cesar förtjust, era ögon äro fuktiga, det talar till er fördel ho Jag såg i mörkret... hastigt i solen ... derifrån kommer fuktigheten — det är allt.-o Nej, Olga! nej, det är tårar, tillstå det! utprässade af deltagandets känslor. Icke sannt, det är edra första tårar? y5Och om det så vore 25 Det är tarar öfver tanken på skiljsmessan, tårar, som säga mig att jag vågar dröja qvar ?o Hvad, frågar ni mig ytterligare? IIvad skall jag allt tillstå?Att ni icke gerna ser er; att jag haft ett större värde för er, än ni tills nu trodde; att ni gerna och villigt ville vandra samma bana med mig; att ni känner för mig, hvad jag känner för er, djupt, varmt och innerligt!.. Uttala det, att jag fann ett rum uti ert hjerta, att jag vågar älska er. Nedan jag lärde känna verlden och menniskorna, talade jag aldrig till nägon så, som till er. Fullkomligt och odeladt, med renaste låga och själfull glädje, tör nu och ständigt, omsluter mitt hjerta endast er bildo9 Hennes hand hvilade i hans: hans tryckning blef sagta besvarad, och Cesar sade hänförd: Olga, far jag tala med er far y mig lemna nu Flickan såg länge och rörd tilljorden, sedan vände hon sin talande blick mot Cesar och sade med full innerlighet: Ja! ni får.o sOlga! Er far kan väl gifva mig er hand, men ert hjerta blott ni sjelf. Fri är ni; den ena utan det andra, vill jag ej ega. Tala! Skall ni aldrig angra er? Ert ja gör mig till den lyckligaste man i verlden, ert nej — vore mig en djup sorg. Men namnlösa helvetets qval, som inga ord kunna uttrycka, vore det mig, om ni någonsin vill stöta mig från min himmel, om jag någonsin .måste i edra ögon läsa en färebråelse.Tviflar ni på mig? frågade Olgs med en blick full af kärlek. Ålskade Olga! från detta ögonblick aldrig Upprörd tryckte hennes hand till sina läppar. Straxt derpå kom Wohlbrick och grefvinnan upp i ruinerna och skyndade att skaffa sig förfriskning efter den långa vägen. Cesar hade helst genast upptäckt sin hemlighet, ty hans mera har bröst var fullt af glädje och lycksalighet; men Eugenies kalla väsende hade ett oangenämt inflytande på honom, han bekämpade sin rörelse och uppskjöt, hvad som låg honom på hjertat. till ett gynnsammare tillfälle. Utfarten slutade lika så muntert som den hade börjat, och på aftonen satt Cesar med Evald vid schackspelet uti hans förtroliga skrifrum. Damerna voro hos fru von Rosen, der för tillfället en krans af badgäster hade församlat sig. Den skärmbetäckta lampan kastade sitt fylla sken ned på bordet, och hölide det öfriga rummet uti en angonäm haltskymning. Evald hade redan gjort sin tappre motspelare omatto och hvilade sig tillbakakastad uti armstolen, glad öfver sin med svårighet vunna seger. Då tvingades Cusar att tala. IIan erkände sin kärlek till Olga, han gjorde ingen hemlighet af slickans medgifvande, och bad fadren om hans välsignelse tisl deras hjertans förbund. (Forts.)