Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1867, sida 4

i ACT ( ä ea 2 allena Han ej smaka fått, hur saknaden är bitter. I Barnens själ. du ömma Mor, har äfven sorgen slagit sin hvassa pil och smärtan stor har der sin plats intagit; och mången vän invid din graf, skall saknanes suckar höja; den fattige du brödet gaf, skall vid din graf ock dröja. Ja, hvar är nu husmodren, som sitt kall så troget skötte, som när, då i dess hem man kom, välviljan sjelf man mötte? Jo, Hon har gått till ro tätt vid det egna trefna tjället, hon ledsnade vid jordens frid, och himlens fick i stället. Men Du, som uti lust och nöd med henne lifvets dagar har delat, — du, har mist ett stöd; jag ömt din sorg beklagar. Mörk tycks dig blifva lifvets qväll, samt dyster ock din boning. — O död! i Patriarkens tjäll, bordt du dock haft förskoning. Hvem skall han på sin ålderdom sig trygga till, den trötte? I hast blef hyddan honom tom, der han blott kärlek mötte. lans letnadsglädje grafvens mull, för honom skulle gömma; Hvem skall, som hon, så kärleksfull, om enslingen sig ömma? Hvem trösta skall den gamle då, uti hans aftontimma? Ilan svarar sjelf mig deruppå, och trons och hoppets strimma jag i hans anlet skönjer än, då han ett trofast öga upplyfter emot himmelen, till Fader i det höga. Just Han vill gifva styrka att den bittra smärtan lida. Hvad tröst, att uti sorgens natt, få IIerrans ljus förbida! Den trösten sjelf du tolkat har, så skönt vid många bårar; du har väl sjelf densamma qvar, alt stilla egna tårar. Du Maka god, du Moder huld, hvars stoft man gömt härinne, hos dig står vänskapen i skuld, för ditt vänfasta sinne. — . Dock, allt har flytt, allt gått sin kos, ej annat qvar står åter, än denna minnets enkla ros, som vänskap öfverlåter. Ej vinterns köld, ej storm, ej snö, kan minnets krans förstöra; den blekna kan väl, men ej dö, om man än väld vill göra. Om handen än är svag och matt, som kransen band vid grafven, en vänskap dock den sammansatt, som trotsar dödens glafven. Men när vid vännens graf till slute, den sista tåren runnit; när lifvets lampa slocknat ut, då har man mälet hunnit. I lefvandes Guds stad, der klar en sol skall evigt brinna, och der ej glädjen ände har, må vi de kära finna!