mor ha gett mig lof att höra ät... Men hvad kommer åt dig... du bleknar... Och verkligen blefvo ej, till allas stora bestörtning, men häradsdomarens Märthas hemliga fröjd, Annas förut så säkra och lätta steg allt mer och mer vacklande, tills hon plötsligen dignade i sin älskares armar. Knappt hörbart för honom hviskade hon i detsamma: — Ja, Fredrik, jag vill bli din... men ... nu... är det för sent... Såsom en bruten liljestängel låg hon ögonblicket derefter på den gröna gräsplanen utom majstången. IIennes kinder och ansigte öfvergjötos plötsligen af en glödande rodnad, och i sin förskräckelse och förtvislan fattade Fredrik henne om lifvet, tryckte henne inför hela folkmassan till sitt hjerta och en smällande kyss brann på hennes läppar ... — Nu tog f—n med bofinken? — skrek i detsamma en hes försupen stämma — kom nu och skryt öfver kungskyssen! — Jo, högmod går för fall — inföll en skarp qvinnoröst — hvad var dä jag sa 99 om våren! — Gud trösta dej, Anna, hvad har du gjort? — utropade nästan samtidigt en äldre, torftigt klädd qvinna, hvilken under hälften ursinniga, hälften förtviflade blickar och åtbörder armbågade sig fram mellan den folkmassa, som i hast skockat sig kring hufvudpersonerna i detta drama och, derefter vändande sig till Fredrik, nästan framtjöt hon denna ur djupet af sin ångestfulla själ frampressade fråga: och hvad har jag gjort honom för ondt, efter han på det sättet kan bära sig at mot mitt arma, fattiga barn?... hon har int mera än sin ära inför Gud och menniskor, men den har han stulit af henne... men vänta! presten skall få vetat och han skall skrifva till kungen och tala om, att han stulit bort kyssen, som far hans gaf min Anna, och han skall blifva varse, i hvilken han stungit hafver... Ack, jag olyckliga, fattiga stackare... nu skall dom skratta ät mig allihop...