Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1867, sida 2

— Nu kommer han! nu kommer han! — skallade åter folkmassan från taket, och sånganföraren, som ej hade så lätt att för trängseln kunna med egna ögon öfvertyga sig om sanningen häraf, nödgades antaga den som faktisk. För andra gången gaf han ton, för andra gången började sången; och för andra gången skrek dunderbasen från ett af taken: — Tyst, tokbrusar, säg jag! Hä ä inte kongen, hä ä na anne herrskap! Samma fiasco för de stackars sangarne! Åter en gäckad förhoppning om Carl Johan!... Ändteligen, då den ståtlige vagnen, dragen af 8 löddriga springare, jagade fram, vågade ej sånganföraren för tredje gången oge tom, förrän han såg hjelten vid Leipzig i egen hög person ansigte mot ansigte. Med kraft och klarhet brusade sången konungen till mötes. De gamla grå lockarna fladdrade för aftonvinden, det sydländska ögat blixtrade af innerlig tillfredsställelse och hans ansigte uttryckte all den på en gång konungsliga höghet och hänförande godhet, hvaraf denne monark var mägtig och han så väl visste att i rätter tid begagna sig. Under konungens måltid fortgick folksången. När alla verserna i densamma voro genomsjungna, var äfven den konungsliga måltiden nära slut. Konungen uppsteg då, utgick, jemte Brahe, till den musikaliska halfeirkeln) samt började ett göromål, som troligen roade honom lika mycket som dem, hvilka derföre blefvo föremål. Han började nemligen att med högst egna händer tilldela hvarje deltagare i sängen ett silfvermynt. När han en stund dermed fortsatt, kom han att kasta sin blick utom sångar-ringen. Närmast intill den upptäckte han en äldre qvinna, hållande på armen en liten cherubim till flicka, hvilken åter i sin ordning höll i handen en blomsterbukett, den hon med barnslig mnaivite framräckte åt konungen. Angenämt öfverraskad af det täcka barnets behagliga utseende och synbara ifver att af konungen bli observerad, gaf han barnet ett silfvermynt, mottog dess bukett och tryckte en smällande kyss på den lilla engelns rosiga läppar. Varma glädjetårar rullade härvid ner öfver öfverlyckliga modrens kinder och i all sin rojalistiska öfversällhet utropade hon: oIlerre, nu låter du din tjenarinna fara i fridb... den II. Konungen fortsatte sin väg, öfverallt ledsagad af sitt folks glädjeyttringar, och länge skall väl detta besök lefva i den norrländska allmogens hågkomst. ) Samtalade med och tackade i nådign ordalag den bugande sånganföraren, belönade honom med en dukat och ett silfvermynt af okänd valör (med landtbruks-akademiens insignier på). 3