Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1867, sida 2

när han såg Ottman i hvitögat! Usch, smågossar! Under den efter Carl Johans tillträde till regeringen inträffade fredsperioden inom Sverige, afskedades den gamle artilleristen och egnade sig at landtmäteriet. Det är egentligen fran hans tid som afvittringslandtmätare på Westernorrlands län, som författaren af dessa anteckningar redan som gosse lärde känna gubben Ottman, och vill jag derföre, innan jag örvergar till det egentliga ämnet för denna skizz, om honom förutskicka nagra karaktäristiska anmärkningar. Löjtnant Ottman, skicklig i fältmätningskonsten och ytterst noggrann i sina arbeten, hade ingen svärighet att erhålla anställning som afvittringslandtmätare, helst hans mångåriga kampagner härdade kropp och friska lynne lämpade sig alldeles förträffligt för denna inom civilstaten mödosammaste bland befattningar. — Här der bland länets aflägsnaste nybyggen får man än i dag höra berättas anekdoter efter gubben Ottman, som rättfärdiga det omdöme om hans egen person, hvilket han ofta upprepade: — Har du en hundsyssla, bror Ottman, så har du också en hundkropp! Med detta stal i lynne, med denna förmåga af försakelse och umbäranden likväl, när mjuka genom och af alla slag, förenade han så skulle vara, verldsmannens JJA p; — Men den kröktes icke i hofvens Hans rygg. salar och för feta brödstycken. inställsamhet, hans artigheter inför bondgummor och nybyggare-käringar gällde Det undra på, en aftonvard eller en knorro. är icke heller att om en kongl. maj:ts och kronans landtmycket mätares, som, efter en eller annan veckas vistande uteivillande skogen, kommer utsvulten fram till en inbjudande bondgård, en smula krumbugtar sig för Der var gubHan krumen bit bröd eller ost. ben Ottman i bugtade: och värdinnan bullade genast upp; han gnuggade fingrarne: och värden kom Då lifvades de bistra dragen, da sprungo rosor upp på det gulgrå ansigtet, rosor, högrödare ju flera onitton droppar intogos. Då blef gubben högstämd. då flödade historier om hans öden i fält. Det var efter sådan bastant frukost, som han på gränsen mellan tvenne nybyggen nedlade ett röse, om hvars rätta läge tvistats i många år. Morsk, som han då var, nedlade han under rösets hjertsten mellan ett par näfverlappar följande burleska kontrasignation: sitt esse. med flaskan. en På denne Smule-hälla Ett röse lade jag Som komma skall att gälla Allt intill domsens dag; Ty veten Junsele-bönder, Den henne rifver sönder