Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1867, sida 4

garna JUVE qmart en äackars odjerdurdot fran den figur, som han wille följa med uppmärksamhet. Att det emellertid mwans fades både infall, skarpa repliker och en och annan myftifitation, är helt naturligt. Blond faralters-mafferna observerades en fydftatåman, klädd i lätt fonumars drägt och förande en dame wid armen. Det war en reslig figur, märt och lång, hade just ej mycket att säga hwarlen åt sin dame eller åt andra, men tog sig emellanåt en pris snus och fåg för resten trantil ut. Bakom maften sramstucko mörta polisonger, och antingen det nu war dessa eller någonting annat fom wäckte misstantar, alltnog det började hwis stas bland de omtringstaende: det är prins Auguft, — Detta war naturligt wis mycket intressant att weta och fYdz statemannens alla rörelser följdes med fpänd uppmärlsamhet af dem, fom hade genomskadat mastens hemlighet. Han wans drade upp till buffeten i varuteatern ech gick fram till disten: gif mig en half butelj porter fade han med graflit ftämma. Te åtföljande personerna stodo nys fiina och sago på. Sydstatsmannen fick sin porter och höjde glaset,morjens gud bar! — utropade han med ett skratt och ajtog masken — od) då war det en helt wanlig menniska. En rvocpigg med fin gunmuna mar mycket spratsam och treflig. Han sick syn på en Mexitanare, den han wille gifwa jig i samtal med. Öwad eeter an? Hwarifrån hä hen tocken hen frågade rospiggen. Mexitanaren, fom war ute landning oc ej kunde ett ord swensla, sag förwånad på den hjulbente rospigs gen, men kunde ej ge något swar. — SIS hoess swarar hen öfligt, bom Hett mill cta foll — tillrättawi sade rospiggen för: argad. Mexitanaren tog dock salen lallt och wände rospiggen ryggen — an he falle hen tocken der hutlanning från höngs land hoch hålmerila — yttrade Tospias gen upplysningewis till fir omgifning och sölte inleda samtat med en annan. En liflig och gladlynt Pierrot tom, med efter utan afsigt, att stanna inwio 5 eller ö unge män i civila iläder. En af des: fa, fom ej war få allveles Har i hufiwu: det och derför naturtigtwis wille göra fig hörd och bemärtt, började föra nojs med hr Pierrot, llandrade hans drägt på ett mera nurganget an stumtjumt satt. Piers rot fölte i det längfia utt halla god min, men slutligen brast hans tatamod. ZTag af er hatten, Herre! fade han. Den ans dre tryckte i stallet fin hatt få mycket far stare pu hufwudet. Tag ni af er hatten, fade Pierrot med en oefterhärmlig ton, inte stall den bära Hatt som ej har Na got fufmwud. — 7Hwad pratar ni för hufwudlosa fater, har jag inte hufwud, swarade den andre mersäit. — NRej, det har ni ju glömt qwar i tasernen der borta på Ladugarvslandet, hr grejwe, och ja godt tan det wara. Tag saledes af er hatten, hwarenda mennista fer ju ända att den är för tung för er.7 — I är tom på qwickheter, Pierrot. — Ja, men ni är full, ni, adjös! Vland fruntimmerna war det bland andra ett, fom adrog sig särdeles upp: märksamhet för sin liflighet och ett ut: fött behag i rörelse och tonverfatiou. Det oröjde ej länge förrän hon sann fig oniz giswen af en mängd beundrare, alla åf lande att ja en dans, att ja bjuca ar men o. s. w. En ung omaskerad dandy, extra ordinarie i ett halst tjog wert, den wi wilja falla Lundström, wijade fig mest in tresserad af den glada ungmön, och wid sörsia tillsälle bjöd Han henne till en af önsseterna på nagra försrif nirgar. Due men antog med noje artigheten, och de gingo arm i arm. od ett af fefuvunine gens rum, som för tilljallet war mindre uppsyldt, slogo de fig ned i en sofssa. Da men war charmant och hr Lunoström fore tjust öfwer öronen, fom det heter. Allt for en blick under denna kalla majt — suckade han och tyckte fig fe ett blygt, men warmt ögontaft, litt en hoppets fjerna, lysa fram under dominons blaa himmel, och hörde en furk. Uppmuntrad häraf flyttade han sig narmare. — Jur ta du inte börja pa alt imtifera, Vunbiivom — sade damen od) tvite upp masken, dai om hwillen ett skuggigt ansigte wisude jig. — Fy s—-n, äv det du, Pettersson — stret hr L. och for af ur rammet som en valet. Pa operalällaren, der det war myclet ondt om platser, hade en herre slagit fig ned wid ett bord, der han icvan intagit sin fupg Ett par personer, som förguj wes fört få plats, måste aflägsna fig utan mat. Om en timma gjorde de ytterli gava ott Gofåf Har noyvso ANP funna sam