Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1867, sida 2

Å., att hafva på öppen gata sqvadronerat mig; förföljt mig med skällsordet da cabo! hela storgatan utefter ropat kissa! bakefter mig samt jamat erbarmligt. W. har haft den vildsinta påflugenheten att uti gymnasiipelarne hafva medelst ett slag, appliceradt på mitt venstra kindben, komma mig att digna till pelargolfvet, hvarigenom, min oeftergifligaste del emottog en ganska komplicerad kontusion; — han var också med och jamade. B. har jamat erbarmligt; dessutom inneslutit mig å ett visst etablissement i svarfrar Ombergs gård, satt en björkstock för dess entre och hållit mig der öfver höfvan länge. Genom en glugg hade jag tillfälle iakttaga B:s fula miner från sitt fenster och genom aktade personers arriverande mellankomst lyckades jag omsider retirera mig dan det nesliga etablissementet. H. anklagas pro primo för jamning un— o tillsammans med A., W. och B.; pro sec.: för att vid nu i vidfogade bevis omberörda tillfällen hafva varit med och grinat erbarmligt och högljudd gapskrattat åt de usla oförskämdheterna, genom hvilket förfarande jag anser honom vara gastarnes konfrater och associcö. Jag yrkar fördenskull att Max. Veneris Consistorio behagade tilldela dessa alumner den näpst sednate Kongl. Maj:s Nådiga Skolstadga vid handen gifver samt ersätta mig för tidspillan och skandal 10 rdr banco, samt inför Max. Veneris Consistorio rentvå mina händer genom offentlig afbön och satisfaktion. IIernösand den 12 Maj 1844. W. Smilyren pensionerad faltkamrer och sakförare adress Hernösand, Berget-v — Under uppläsandet af detta kosteliga anförande märkte vi syndapaltar granneliga att de askdigra molnen på våra domares pannor betydligen skingrats. Gubben Franzen tittade än upp, än dök han ned i sin vinterpels, synroad, samt mycket besvärad af att ej få brista ut i ett gapskratt. Bergman nickade då och då med sitt vördnadsvärda gubbhufvud och utstötte ett och annat vja! det är superbt b Af Nordin slägtade oupphörligt med sin röda silkesnäsduk, och Engman satt orolig på stolen, som hade han setat på nålar. Han var dock den ärligaste af kollegii-gubbarne, ty han ygrinade erbarmligt. Sundberg stirrade stinnt i motstående tak, ingen muskel rördes i hans ansigte, men läpparne voro hopknipta mer än vanligt. Nu börjades förhöret. — Verkligen — sade rektor Norrman och smackade på sitt egna vis — Å. är här anklagad att hafva sqvadronerat herr fältkamrern på öppen barligen gata; hvad har Å. att genmäla dertill? Nägot lugnad af kollegii-gubbarnes sinnesstämning för tillfället, svarades i temligen frimodig ton: jag kan besvara denna måste jag utbedja mig att få veta hvad som menas med ordet sqvadronera. Dåh — inföll Engman genast — det väl ej kunna nekas. Herr fältkamrern kan ju stiga fram — dåh — och — dah — visa Å. huru det gar till att sqvadronera. Franzen tittade upp. — Innan fråga, lärer Allmän uppmärksamket och tystnad. Kamrern steg slutligen midt framför kollegiibordet, drog blankt, antog en fäktares attityd och svarade: — Med sqvadronera, mine herrar, menas när man med svärd eller sabel tränger en menniska på lifvet — och dervid föll han ut emot protökollisten Ritzen, som med ett rop af förskräckelse kastade sig bakut på stolen. Franzen dök ner i pelsen. Allmän munterhet. — Då jag nu vet detta — svarade Å. så får jag anhålla att inför kollegium få afgifva en sannfärdig berättelse om första upprinnelsen till fältkamrerns anklagelseskrift. — Rätt sagt! — utbrast Bergman — rätt sagt! — Förliden vår, en afton efter slutade tentamina, stodo jag och mina