Norrländska Korrespondenten – 8 januari 1867, sida 4

af stads-anktoriteterna säwäl fom of enskilda personer hänwisade till Bufulatet för erhållande af hjelp; men vå enligt fonfulsftadaan konsulatet på det aftmäns nas bekostnad endaft eger att underftöd a sjöfolk, har jag måst bistå emigranterna af egra tillgångar, hwilket likwäl ej är möjligt för mig att fortsarande göra. Följden är och blir, att de sjuka och nödställda förblifwa på gatan, eller af poli: fen upptagas och insättas i häkte, Hmarifrån de i de bästa fall efter wederbörande myndighets förordnande intagas å det allmänna fattigz oc torreftionshufet å Blackwells Jsland. Wärre är det för dem då de genast frigifwas, såsom oftast är fallet; ty med mindre de wistats 5 år här i landet, eller begått brott, äro de ej berättigade att blifwa intagne på forreftion8eller fattig husen. Det är i sanning hjertslitande, att dag: ligen anropas om hjelp, utan att kunna biftå dem på det fätt, fom i deras öfmergifna ställning måfte anses nödwändigt. Bland härwarande landsmän herrskar för: sta medlidande med de blottställda, men äfwen de tröttna wid att ständigt bliswa anlitade. Ett bref, som jag för en kort tid sedan emottog från en aktningswärd landsman (skattmästare mid härwarande lutherska församlingen), utwisar hans erfarenhet oc afhandlar ämnet få fulltoms ligt sanningsenligt, att jag anser mig böra här bifoga det. Wår ädelmodiga lands man, kapten Eriesfon, har personligen be llagat fig deröfwer, att han blifwit ett föremål för de nödställdas ftändiga efterhängsenhet, och han har förklarat fig omwilkorligen twungen att hädanefter ej emot. taga dem, som wilja anropa honom om penningeunderftöd. (Undert.) C. Edv. Halicht. Newyortf d. 5 Sept. 1866. Herr fonsul Habicht, 127 Pearl St. Kan ingenting göras för att i någon mån mildra den fattigdom, jag må säga det elände, som nu herrskar bland den mängd swenska emigranter, hwilka nyligen hitkommit till Newyork. Många af dem synas nästan förtwiflade i saknad af både föda, kläder och husrum, och utan den ringaste förhoppning att kunna lemna staden, i brist af medel. Om ej fwars je dag, åtminstone hwarannan sådan, bes söla mig heta skaror af dessa olyckliga och fattiga stackare och bedja, för Guds skull, att jag slall rädda dem från hungersnöden genom en aldrig få liten skärf för att förslaffa dem en måltid, fom de warit i salnad utaf flera dagar. Bleka, utmagrade, inhöljda i trafor och utan kläder på troppen, berätta de nästan alla samma utståndna lidanden, nemligen att de eu dast haft en kaka bröd på 3 a 4 dagar, att de sofwit under det sköna hHiunlahmwatfwet uti rännstenar, eller sutit uti boddörrar, eller legat uti Baturyparken, eller bliswit intagna öfwer natten på polis stationerna såsom lösdrifware — deras eget ittre betygar alltför tydligt att de tala sanning. Jag har på de sednaste 8 månaderna uppoffrat mera af mina egna medel, för att bistå dessa olyckliga, än jag gjort på de sista 5 åren, och i stället för att se de sölandes antal förminskas, fer jag deremot faran ökas med hwarje månad, och jag måfte följaktligen snart tillsltuta medlidsamhetens dörr för alla som komma — i annat fall skulle de snart göra mig utfattig. Haf den godheten att meddela mig, hwad jag bör göra, då detta stackars folk beföfer mig på kontoret; jag har ej hjerta att drifwa dem på dörren utan någon hjelp, men det är mig alldeles omöjligt att fort: farande funna mildra hwarenda persons lidande, fom infinner sig. Jag skulle ödz mjukligen föreslå, att någonting gjordes af Swenskarne samfäldt för dessa stackars olyckliga emigranter, för att hjelpa dem att antingen komma hem tillbaka efter gå westerut, och skulle Hr konsuln godhetåfullt åtaga fig att samla medel för få dant ändamål, will jag gerna bidraga med 300 dollars i den glada förhoppning, att tillräckliga medel hopsamlas för att hjelpa alla. (undert.) Fred. Vallroth. En vinterscen. Se hur de flyga ned ur skyn: De hvita flingorna!