Norrländska Korrespondenten – 28 december 1866, sida 3

twenne hästar, hwilka sprungo i full karrier. Afwen detta utfördes till publikens belåtenhet. Sigrid stod nemligen upp rätt på hans axel, med armarna i kors öfwer bröstet, men hon stod der endast några sekunder, ty en af hästarne fnafwade med ena foten, få att den lefwande fotställningen rubbades och Sigrid tillika med hennes kamrat störtade ned. Han tastares på jordgolfwet; men flickan, fom haft den högsta platsen, flungades emot barrieren, i närheten af der friherrinnan och jag futto. Publiken uppgaf ett ångestskri, och de öfriga konstberidarne kommo inrusande för att upplyfta den arma flickan. Hon war död, hon hade krossat Hujwudet Med en känsla af den djupaste och bittraste harm wände jag mig till fri herrinuan och hwiskade: — Ert barn är ändtligen rödt, fe der bära de ut Sigrids lit! Nu fan ni ju wara nöjd och lugn, ty med henne be grafwes er wanära. Friherrinnan stirrade på mig, bletnade och reste sig upp för att gå ut, men wacklade och föll afswimmad tillbaka på sin plats. — Swilket ömt och deltagande hjerta hon har, sade man rundt omkring henne, då man bar ut den afdånade. Jag tänkte: — Föraktliga qwinna, som uppoffrat ditt barn för ditt högmod! Hade du eat en ärel stolthet, då hade den ffydbat vig från fal, nu har den endaft warit ditt oskyldiga barns bödel, under bet du sjelf gick med upprätt hufwud, genom lifwet. Denna historia utgör blott en af te