Norrländska Korrespondenten – 21 december 1866, sida 3

— Jul-ljusen tändes i så många lyckliga menniskors boningar, hoppets sista stråle slocknat hos henne. Min fantasi låg riktigt på pinbänken. Hur skulle jag kunna förflytta mina blå 33: 16 ur min ficka i hennes hand? Ändtligen fick jag en ide. Nin fru! jag är en oskicklig kommissionär, och det är nödvändigt att jag säger hela sanningen, fastän jag lofvat dölja den. Det är icke jag, utan dottern till Presidenten E., i hvars hus jag är anställd såsom Informator, som uppdragit åt mig att för 50 rdr inköpa er sons leksak såsom Julklapp åt sina båda bröder. Vid mitt korta besök hemma, innan jag for hit, omtalade jag nemligen för henne, då jag gudnås sjelf icke är kapitalist, att jag trodde... att.. i yOch hon har gifvit er penningarne; är det icke så? i detta fall mottager jag dem med nöje; det älskvärda barnet, till henne står jag gerna i förbindelse, när man måste underkasta sig förödmjukelsen att anlita . . . andras barmhertighet . . . men nu måste jag be er gå, jag mår icke väl; mottag emellertid en moders tacksägelse för hvad ni och den goda Emy gjort.v Hur jag kom utför trapporna och hem, vet jag ej så noga, så uppfylld var min inbillning af tanken på den sorgklädda modren och de bittra lidanden, hon säkert genomgått; först när jag befann mig på mitt rum med min landtegendom i papp framför mig, kom jag att tänka på hvad Mamsell E. skulle säga om allt detta. Här vore goda råd dyra, och efter moget bepröfvande beslöt jag att be om ett samtal med henne. På Julaftonen ha alla menniskor hemligheter, det kunde således icke förvåna någon. Ögonblicket var emellertid icke särdeles väl valdt; betjenten hade nyss sönderslagit en blomstervas, och Mamsell Emys lynne befann sig vid en hög temperatur. I alla fall grep jag mig an och utbad mig hennes öfverseende derför att jag användt hennes nanm vid ett barmhertighetsverk. Hon rätade upp sin smärta gestalt; såg på mig, skön som Juno, men också lika vred som hon, och förklarade helt tvärt: vVill Magistern göra några barmhertighetsverk, så gör det för egen räkning och icke för min. Magistern får ofördröjligen upplysa den vackra enkan om den saken Dermed vände hon mig ryggen, och jag såg henne icke förr än vid thbordet. Hurudan min sinnesstämning blef, kan icke så lätteligen beskrifvas, men Freja och skalden det vet; J som älsken, J veten det J; det felades blott, att hon genast underrättat fadern om min sottise, då hade jag dagen derpå att motse mitt consilium abeundi. Aftonen framsläpade sig på denna minnesvärda Julafton med blytunga steg, tills sent omsider klappandeto begynte. Min vlandtegendomn väckte stort uppseende och stor undran, dock lyckligtvis ingenting vidare. Midt under utdelandet af klapparne inkom en betjent och öfverlemnade ett brer till Mamsell Emy. Jag, som icke ett ögonblick lemnat henne ur sigte, varseblef med oro, huru hon hastigt skiftade färg och huru ögonen tycktes fyllas med tårar. Hon steg upp från bordet och gick fram till fadren, till hvilken hon hviskade några ord, i det hon lemnade honom brefvet. Afven han tycktes både öfverraskad och rörd, och snart målade sig på de närvarandes, husets närmaste slägtingar och vänner, ansigten den mest pinsamma nysskenhet. Mitt herrskap, tog Presidenten till ordet, odetta bref, som tycks ha ådragit sig er uppmärksamhet, är från min aflidna hustrus bästa vän, till minne af hvilken min dotter bär den lilla silfverring, J kanske observerat, och då hon icke kunnat vara här närvarande, har hon genom gåfvan till mina gossar af det vackra papparbetet J nyss beundrat, velat visa att hon icke glömt oss. Vi hoppas att en annan gång gång få se henne ibland oss-o Min bestörtning blef stor, men ännu större min glädje, när jag kort efteråt mottog ett papper, innehållande en femtioriksdalerssedel och det enkla ordet: otack.o När gästerna hade gått, och jag skulle säga mitt godnatt, yttrade den hulda flickan med en varm blick, som för första gången uttalade annat än likgiltighet, och liksom morgonrodnaden bebådar dagen förutspådde den lefnad och lycka, jag sedan skulle med henne dela, dessa aldrig glömda ord: Ursäkta, Herr Magister! min häftighet förut, och var förvissad att brefvet var min bästa Julklapp in Om förre kommendanten på Elfsborg hr v. Q. berättas att han gjorde sitt inträde i denna funktion med ett tal till det på Elfsborg förlagda kronoarbetskompanietbörjando med tillropet: Kamrater! Härvid hade dock hans adjutant lindrigt stött honom i sidan och framhviskat den anmärkningen att det dock aldrig kunde vara herr kommendantens mening att helsa arbetskarlarna såsom kamrater. — Mycket riktigt, erinrade sig denne, hvarpå han åter började sin oration denna gång med det barska tillropet: Medbrottslingar b. . — Det är bättre att älska en person, som man icke kan blifva gift med, än att gifta sig med en, som man ej kan älska. .