Norrländska Korrespondenten – 14 december 1866, sida 2

och då släpper jag dig ej, så mycket du wet! Wåra unga herrar följdes åt till ftaden, Eneman, oaktadt fin wänskap för Hellert, lycklig att funna motse några ostörda timmar, under hwilka han äm nade besöka Elin. Och ändtligen, efter en fom han tydte, ewighetslång samwaro med Hellert och några Ytterligare tillkomna wänner, drog sia Eneman sjelf under föremändning af göromål, undan sällskapet och gick bem att som hastigast ordna sin toalett. Stadens tornur slog 5, då Eneman wek om hörnet till mäster Halls för detta bug, i hwars winrskammare hang hustru och dotter ännu såsom hyreszäster bodde qwar. Han sände en blick upp till detta föns ster, innanför hwilket fanns hwad han älstatde högst på jorden. Det stod öps pet och den lilla kanariefågeln slog i dets samma en plad drill. Anseende detta för ett godt omen, ffyns bade Eneman in genom porten och upp för ten branta trappan, men, o gudar, få hans hjerta slog, då tätt framför hos nom, inst på sjelfwa den lilla winden, han fann Elin, purpurröd fom en ros, ftående framför ett strykbräde, på mil: fet war uppfpänd en fin netteldufstlädning, i det närmaste färrigstruken. Nej fe, en sådan tär öfwerraskning! fare Elin med fin klara wälljudande ftämma, nedsatte strykjernet och räckte banden åt ven unge läfaren, som, lika mydet af smak fom för att dölja fin förwirring, böjde fia ned öfwer den lilla handen och tryckte derpå en kyss, nog el dig för att wara endvaft en artighetsgård af en gammal befant. Också war Elins ton några grade swalare, då hon, med handen wisandee rummet, bad Eneman wara god och ftir in ech ursäkta att hon förswunne på n. gra minuter, för att hemta mamm fom säkert skulle blifwa mycket glad a återse en gammal wän. Euft i egenskap af fådan, inföll En man, fom nu fullfomligt hemtat fi lanhåller jag på det wänligaste att man fell Elin slutar sitt arbete oh att jc får fitta här — Eneman satte fig I en trästol midt emot henne — och på, samt tala om ett och annat. Di fru Hall, fom jaa förmorar, är uppt gen af husliga beftyr, wore det orätt a ftöra henne, få mycket mera, fom ja ifall herrskapet tillåter, hoppas få fö nya besöket, alldenstund jag har för a sigt att dröja qwar i staden ett par m nader ... Och efter detta fortsattes samtalet Lu! och obefwäradt å ömse sidor, under d Elin slutare sitt arbete, det Eneman b traktade med det lifligaste intresse. Det war, tyckte han, så roligt att med hwilken skickligbet hon utplånat bwarje weck, hwarje skrynkla och lät ti get glänsande och klart träda fram it gen. Skulle wäl denna hand också e rag jemna hans bana och sprida ljr och lycka deröfwer? Medan han tänkte få, talade han o de orter och personer han under sednar åren sett och träffat, om det intres hwarmed han allt fortfarande hänge fig åt sitt fall och om den närmarant lyckan att återfe den platå och de wär ner, fom fästat mid hang ungdom få my fen glädje, få många ljufwa minnen. Elin lyssnade med deltagande och d bon talade, wille Eneman tillbakahåll