Norrländska Korrespondenten – 14 december 1866, sida 2

oberoende; men wi anse dem deremot stå uti ett moraliskt beroende af denna korporation. Ty hwad äro bolagåmännen i sjelfwa werket annat än ett slags tjenstemän tillsatta utaf fullmäktige, för att å stadens, d. w. s. dess målsmäns, fullmäktiges, wägnar utöfwa förfäljningen uti det dubbla syftet, att minska fuperiet och bereda staren någon winst. Detta framgår tydligt nog deraf, att staden förbundit sig att i hänvetfe af förluft hälla dem ryggen fri, liffom den ffördar all winsten och detta förhållande upphäfwes ingalunda derigenom, art man af formella skäl nödgats lemna dem ju: ridisjtt oberoende. Det förhållandet att bolagsmännen åtagit fig det otacksamma kallet utan anspråk på egen winst, bör hafwa till följd, att de desto willigare lyssna till de befogade anmärkningar, som möjligen i en framtid kunna göras wid deras sätt att gå till wäga. Wi tro wisserligen till följe af dessa mäns allmänt aktade karakter att de genast skola rätta missförhållanderna, så fort nagon anmärkning angående dem blifwit gjord; men man kan äfwen antaga såsom en möjlighet, att de skola slå döförat till, och uti detta fall anse mi, att ftadvgfullmäktiges inblandning uti saken på dem skulle utöfwa en moralisk påtryckning, som wore swår att emotstå. Det är endast från denna synpunkt wi funna ins lägga en förnuftig mening uti den rätt, att utse en revisor, fom nyligen gifwits fullmäktige och uti wisst uppgifwet fall äjwen magistraten, hwilken rättighet just synes wara en koncession at den allmänna meningen, att äfwen staden bör utöfwa nägon kontroll öfwer bolaget. Hwad gagn skulle dessa revisorer åstadkomma, om ide jullmäktige wilia gifwa kraft åt des rag anmärkningar? Det wore ju ett narrs spel, om, sedan de anmält en anmärtningsanledning, fullmäktige skulle swara: DHet är ledsamt, men wi funna ej hjelpa det! Ett lika narrspel wore det ju doc om de af fullmäktige och magijtras ten utsedda revisorerna blott skola fram bära anmärkningarne till ett ohörsamt bolag? Då tunna de lika gerna wara borta. Man kan wisserligen förutsätta fom en möjlighet, att äjwen jullmättiges skrifwelser blefwe utan påföljd; men i detta fall skulle de åtminstone kunua trösta sig med medwetandet att hafwa uppfyllt fin pligt mot staden, få godt bestående lagar och författningar detta medgifwit. Wilja fullmäktige derföre handla fullt tonseqvent måste ve antingen låta bolaget ensamt wälja fina Yes visorer, eller också, vå anlerning dertill förekommer, för detsamma stristligen tilkännagifwa fina önskningar. — Stadsfullmäktiges sammanträde i lördags. Utom hwad wi i förra nums vet meddelade, beslöts, att med brobyYygg: naden öfwer ån ffulle uppffjutag, tillz dess staden finge bättre råd dertill. De afgående bland dessa hrr äro: fapten L. M. Altin, ingeniör E. Backman, grossh. Fr. Binfow, kapten I. E. Dahlberg, v. fonsul Auguit Edström, tamrer G Gihl, fabrikör L. P. Hamrin, befallningsman J. A. Hellman, bokhandl. P. G. Jansson, fabrikör N. P. Linderberg, handl. Aug. Sundberg, apothek. C. Törnsten och grosshandl. N. Wikström; och de qwars stående: brukspatron C. A. Axell, rektor E. Beragren, fabritör L. F. Bern, grof: handl. G. Björk, grosshandl. I. A. Ens hörning, grosshandl. A. P. Hedberg, voftor L. W. Mossberg, ingeniör I. BW. Pilo, fiskaren Jsak Styf, häradsh. M. B. Wahlgren, handlanden G. Wessblad och grosshandl. N. Åström. IA mad mr 3 — — — — — — —— a mm AM mm -—-— — och 48 ssy nner Jag Ha pi ss mycket pu