Norrländska Korrespondenten – 11 december 1866, sida 2

ångest fattade, jag fan ju tala til er öppet, fom till en son ... War öfwertygad derom, fru agjesforska; jag förstår blott icke i uwad fall jag härwidlag fan wara till någon tjenst. AH, fe få! försök ej att kringgå gum man, Anspråkslöshet är en stor dygd, men bör ej, det oaktadt drifwas för längt ... dottorn har nog fett hur wär: derad han är här i hufet. Fiu asfesforftans gorhet är allt för stor ... jag ... . Tala ej om godhet, unge man! ni förtjenar i vift mått all den aktning, man egnar ev. Missförstå nu derföre ide gumman, när hon säger att till ins gen will hon heldre gifwa namnet son, än till er ... Jag har anat edra fänglor för Hedda och jag har beflutat att er grannlaga tystnad ej skulle satna fin belöning. — Tala ej om att ni är obemedlad ert hjertas guld är nog och . . . Min bäifta, wördade fru assessorska, yttrate Eneman helt blef, men lugnt och sansadt, förlät att jag nörgas taga er ur en willjarelse... mina tänslor för er fosterdotter äro aktningens och wäl: wiljans broderliga; en betännelse, fom ffulle göra mig förtwiflad, om jag ej wore öfwertygad att äfwen hennes fänglor för mig äro af samma lugna beffaffenhet, jag bar aldrig hos henne före sport nägra andra och tror fålered att er omtanka om hennes framtid fullfomligt missledt er annars så skarpa blick .. Men detta hindrar ej att min tadfambet för det oskattbara förtroende mig ytterligare blifwit till del är lika djup och warm, .. Och jag will med förtros ende möta förtroende och tillägger der: före, att om ej eu annan qwinnas bild borde i mitt hjerta, skulle jag warit stolt att falla en sådan warelse fom er fos sterdotter min. Jag will hoppas, tillade ban, i det ban reste fig och aktningsfullt tysste den förbluffade gamla damens bhand, att min uppriltighet ej misshagat, i få fall stulle det göra mig ondt . .. YR är en redbar menniska, doktor, och man fan ej bli ond på ev. Och jag, fom trodde att endast grannlagenbeten tillslöt edra läppar! ... vJag maste bekänna, yttrade Cues man öppet, i det ett wisst drag af ftolthet affpeglave fig i hans ärliga ansigte, att, om mitt hjerta talat, min medel: löshet ide stulle hindrat mina läppar att göra detsamma. Det fan ej dröja få länge, innan jag får en sådan ställning, att en hustru, fom älskar mig, alltid bör finna den tillräcklig, äfwen om hon sjelf satnar förmögenhet. Gumman fåg upp på den unge, tillit8fulle mannen och tyckte att han aldrig fett få bra ut. Hon böjde på hufwudet till tecken att han wäl tunde ha rätt och yttrade blott: Jag är glad att mitt lilla misstag härwidlag stadnar oss emellan och säger endast: Gud wälsigne er för hwad ni warit oss under denna swåra tid! Måtte ert hjertas dröm bli till werklighet en gång — ni förtjenar det i sanning. Tack för denna wälmenande önftan, log Eueman mwemobigt, tadt! och tro att jag till dess fulla wärde uppskattar den lyda ni welat bereda mig. Farwäl! Hemkommen, började Eneman en liten monolog: Der kastade jag bort en stor fördel — lyda fan jaa ej falla den, tv utan kärlek finnes, efter min öfwertygelse, in: