Norrländska Korrespondenten – 7 december 1866, sida 2

spa; annat war det i min ungdom, då kunde man dansa till ljusan dager och, om få föll fig, springa euklelen i vet gröna sedan. Kan inte voktorn, fom är en klok och glad ung herre, gifwa dem ett recept, fom sätter litet mera lifliar het i dem. Fo, med assessorskans tillåtelse, tror jag mia hafwa funnit ett medel att ... Med vmin tillåtelje, ven har han, kära hiertandes doktor; bara skynda nu, innan flickorna komma ned, och anförtro gumman underkuren; tro mig att den skall begagnas, så mycket mer som det ligger i mitt eget intresse; deras alle mwarfamma miner skrämma bort trefnas den från mitt lilla whistparti om afte narna. Nå, kuren nu, min bästa tols tor, kuren? Ett par förlofningsringar . . . Sm! fer man på! Jag tror att mina gamia robbertar omtöcknat mitt sunda förstånd, annars borde jag sjelf fuunit på den irden. Doktorn fon allt ha rätt, han; men ten kuren bar fia ide få lätt ... vet är ide moternt att flidor fria 9 H, med deras utscende och — jag ber om ursäkt att jag med tanten på ydenna werlrenes fäfängo måste tillägga — förmögenhet, behöfwa de ej ålägga fig tet beswäret. De hafwa troligen ej annat bryteri än ret att göra sitt wal, men att wal och qwal höra tillsammans allt som oftast, lär oss ju det gamla ordspråket. IHiveled det, ja. Herre Gud hwad det ändå är nöjsamt att språka med en förståndig menniska. Kan roktorn tro tet, att jag genomwakade tre nätter i tår rar innan jag gaf salig Joachim ja — och tet fastän mitt hjerta talare för Hos