Norrländska Korrespondenten – 9 november 1866, sida 3

dia ide, vet mar ide få illa menadt, urskuldade fig den lille, fom dels mert: ligen höll af ven hjertliae, hederlige tam: raten, dels hade en ofantlia respekt för bang namnkunniga armstyrka — jag becyrar, att jag tror allt godt om både vig och flickan, fajt ... Deri gör du fkott, fade Eneman blittad, jag beklagar den fom tror an: norlunda. Aftonen förflöt på det trefligaste. Ene mans spirituella famtal och infall avlade alltid ett dryckesgille och denna gång tydtes han ännu mera lydad än wauligt. Man beklagade endast att detta war fi sta gången på länge man bare tillfälle att njuta af hans sällsynta fällffapsgåfwor, och man drack till sist en hjertlig skal för hans lyckliga framgång såsom examinandus. Men då man slutligen klockan 12 på natten skiljdes åt, gick Eneman ännu en aång upp på ren kära, nu få enoliga Helgenabacken, der eu djup suck lättade hans bröst. Sud ware lof att det är slut, detta så tallade nöje, som nu mera för mig saknar allt behag. Aldrig trodde jag att jag stulle behöfwa skrymta glädje, dä jag war nära att gäspa af leda — men jag ajorde wåld på mig för hennes skull, fom jag älskar mer än mitt lif... för hennes skull, fom jag aldrig tan få, fom