Min själ, tror jag icke von Buri har rätt, medgaf den långe. Nå det förklarar saken, nykterheten, fliten, fram titen och alla andra höga ivger. Ja, lyda till då, kära bror! wi skola alla af hjertans lust dricka vet dyrkade föremår lets skål och erbjuda of utt på bröllopg: dagen fungera fom marskalkar. vÄaa tackar för äran, men måste tills widare afsäga mia ert ädvdelmodiga till: bud, alldenstund jaa ide wet af någon brud. Jag wet för närwarande ingen flicka på hela jerdens rund jag fan ha hopp att få falla min. enärfer tu, broder, fortfor ven lille, wänd till ven långe, huvu liftiat han läpnaer fina ord. Han fare hopp men lust nämnde han ingenting om... och bod! ha, ett ljus går upp för min fjäl: vet är sjelfwa tusan hwad tu i en haft fått mycket linne att låta sy... man påstår att du, oftare än skäliat, besöfer Hallens wackra fästmö ... skulle du, red: lige Enebuss, fiska i grumligt watten — det more dia olikt ... Ite ens af en få gammal wän fom bia, vyttrare Eneman, i det hand ögon flammare, tål jag ett såtant opassande skämt, och ven fom en aåna till yttrar någonting ditåt, må skylla fig sjelf för följderna och minnas att min arm är lika via, fom hand tunga. Lägg det på jertat! Se få, fe få, bror Eneman! förifra