Norrländska Korrespondenten – 9 november 1866, sida 3

ögonen fanns allt som oftast ett wisst drag af swårmod. Det yppiga glänsande häret war lika wäl ordnadt som alltid, men rosen, fom under Herrmans tid wanligen prydde det, war borta. Det mar endast för honom hon wille wara skön. Det knackade på dörren och wid Elins wänliga Ästia in, syntes Eneman, lika glad och leende som alltid. AH, mwiltommen! ropade Elin hjertligt och räckte honom fin lilla Hand. (Tack, mamsell Elin! Hur ftår det tid? Frist kan jag fe oc altid flitig, för flitig om jag tillätes yttra min oför gripliga mening, ben jag, med anlerning of min tillämnade läkarewishet, horpas ide bli lemnad utan allt affeende. Vit ide, log Elin, vdet wore förs tärmante. Också får jag lugna Herr Ooltorn med den försäkran, att jag hwilar mig om aftnarne — dågå mame ma och jag merändelg ut en halftimma och hemta frift luft. Weriligen? en hel halftimma! nå ja, bättre något än intet. Åfwen jaa ämnar emellertid, trots mina wälbetänkta råd till andra, efter detta arbeta fom en slaf — natt och dag — och få mid terminens slut, will Gud, taga fandidar ten, med hwilken jag alltför länge fölat. (Fortf.)