Norrländska Korrespondenten – 6 november 1866, sida 2

en allmän undran hwarför jag ej förr ajort det — jag kan sannerligen icke, och dock måste vet en gång ske. Högt hette det: Ta: för din godhet, bästa Hilma, men Clin kan ide komma, emedan hon har en sjuklia mor. Och kanske fattig äfmen, frågade Hilma med en wacker blick. Ya, ide äro de rika. Men burn går ret med garnet och fröet. Se här är det förra — låt oss wälja. . MNå ja, du har werkligen rätt; jag alömmer min brådffa för dina intreds fanta slägtnyheter — men wi skola tala mera derom en annan gång — jag fläpe ver ide ämnet. Då Herrman om aftonen kommit upp på sitt rum, war han yttersta grad missnöid med fia sjelf. Smwad jag är för en feg stackare, som ej nu, då ett få godt tillfälle gafs, yppade min förlofning. Tänk om Clin hade en anina om min swaghet, min omanlinbet! Och hon är dock en flicka, som man med stolthet borde funna frams tälla fom fin trolofwade — ärel, god, vader, men — fattig och alltför blygs am i sitt sätt .. fe der de enda ans närkningar man med fog fan göra. (Forts.)