Kusinerna. (Af Lea.) an Forts. fr. N:o 83. Kära far, Zyttradej Elin, wisande ett lugn fom hon ej egre (ty den gamles hemska utseende skrämre bhenne)vu wet u att det lilla träftorset länge warit murknadt, och att vet såleres någongång skulle falla, och hare du stått ver wid ijusan vag och det då fallit, have du ej yckt det såsshemskt, som nu. Det ver alt är ju helt naturliat. ÅJo, wackert natnreligt, pustade mä. ster Hall. Och suckarne seran, will du inbilla mig att äfwen de woro naturliga. Sa, Herre Gur, far lilla, inwände fru Sava, vet har jag många gänger tyckt mig höra, utan att vet betyrt något — när en går eller står i fina funderingar, händer det alt, att en tycker fia höra både ett och annat — det ska du inte lägga på sinnet. kå Ja, men fe, påstod aubben, jag kände tydligt på samma dång någonting hwiska i mitt hjerta: detssär Swen Johan fom suckar för det du är en sådan stor fyn: vare att ban inte en gång wågar be för vig hos wår Herre — rå wände jag mig om och gick, fast mina knän nästan swigtade underå mig och just fom jag