Norrländska Korrespondenten – 16 oktober 1866, sida 3

ligt obekant. Jag har ej sett henne mer än en enda gång, då hon war en 6 års flickunge, fasliat bortskämd och temmes ligen ful; särskildt will jaa minnas att hennes hår stötte icke obetydligt i rödt. Rödt hår är min fasa. Men då det, fom hennes, är förr ablt, skämtade Elin. 7Ja-ja, Herrman! låt henne ej knipa bort vitt hjerta. J få fall ämnar jag hämnag. Hu, lilla Elin, du skrämmer mia. Men allwarsamt taladt: du met jag har den lilla stoltheten att ej för wåra förs äldrar eller någon främmande wilja yppa wår förbindelse, förr än mina oms ständigbeter gestalta fig vå annat fätt. Men för att nu funna ffrifwa till dig och framför allt erhålla bref från dip, har jag måst wända mig till Eneman — det är en godhjertad, tystlåten pojle och han skall tjena oss i denna sak, så länge han finnes qwar här mid akfades mien. Då du om söndagarne går från kyrkan, har han lofwat styra om att du erhåller en runa från mig. Han wille, för att formera bekantskap, tomma hit och anhålla att få linne fyrt, men — men — tet är mig få motbjudaude att du skall arbeta för främmande, — usch, ja! när jag tänker på allt detta, är det mer än jag fan uthärda. Herrman slog handen få håret ifoffkanten, att Elin blef helt häpen. (Forts.)