Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1866, sida 3

Herre Gud! Herrman är ju tjocka flig: ten. SH, kära barn, ej tjockare än att be söken både kunde och borde wara tunn: såddare, om han ej menade ... A, kära mamma! jag fruktar Herrman tänker högre än få. Den fattiga handtwerkaredottern blir all för simpel för honom, då han en gång innehar en får dan plats i werlden, att han fan tänka på att försörja en hustru. IMH, han måtte fämmas, yttrade mor dern okonstladt. Kunde jag tro honom om någonting så simpelt, skulle han! för sista gången hafwa fatt fin fot inom wåra bdörrar. För allt i werlden, kära mamma, inföll Elin helt ängslig; inte är han förpligtad att fria, fast han går bit ibland. Han har aldrig yttrat någonting i det afseendet och yttrar kanske aldrig heller — od) jag för min del — jag — är — fullkomligt likgiltig Nå, Gud ware lof för det vå, war rade modern lugnad. Jag ser också allra helst att ban ingenting yttrar — jag är sjelf gift och — ide är jag den fom når gonsin röstar för äktenskap, ty om än alla männer ide äro alldeles sådana fom pappa, så likna de honom änrå i det närmaste. Nej, Gud beware vig, min Elin! våh ja, det gör han nog, log Clin, men fe här nu, lila mamma, om ide