Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1866, sida 3

Der hon nu stod mid buren, jolran: de med den lilla fågeln, böjande fia, ä! upp, än ned, för att liksom leka titt ut med sin älskling, war hon obeskrif ligt intagande. Ej en skymt af någon ting konstladt fanns i hela hennes tjusand personlighet. Blicken högblå och öppen pannan ren och ädel, hwarje rörelseotwun gen och full af behag. Sannerligen warhor ide, hwad hennes far i fina tårestunde benämde henne: en äkta perla. Och en perla, fom ide skulle sakna in fattning. Porten knarrade på fina gång jern och öfwer Elins kind drog en mörk röd sky — ha stiaa steg hördes i trap pan — otåliga steg, dörren for upp som för en windstöt, och in trädde — Herman Hall, med blicken strålande a oblandad sällhet. Mössan kastades i ett hörn, och uta att yttra ett ord, slöt han den tjusand flickan i fin famn, få hårdt fom om ha aldria ämnat släppa henne lös mera. Min dyra, ljufwa Elin, hwiskad han mellan de kyssar, hwarmed han be tädte hennes läppar, finder, händer oc armar, bhuru bar jag ej längtat efte denna stund, belöningen för en hel wec kas sträfwanden — men också — hur vift blir jag ide ersatt! (Forts.)