—7 Hwad behäfwer swensla nationen lära? Det kan icke bestridas, att inom alla samhällsklasser finnes ett starkt inrotadt begär att lefwa öfwer sitt stånd och öfwer fina tillgångar. Znomtjenftemannas klassen hör man ett ständiat skrik på lönförhöjning. Det finns alltid en rel, fom anse sia ytterliat wanlottade, och pluraliteten anser sig hafwa knapp lön. Den, fom tyder fia hafwa rfått nog, ut gör ett sällsynt undantaa. Men agansta få tänka på att få inrätta sitt lefnadsfatt, att lönen må blifwa fullt tillväds lig och om möjliat lemna nagot öfmerse slott. Man behöfte härwirlag ingaluns va åberepa fin samhällleställnina, fom ide tillåter ett inskränkt lefnarsfätt, ty ingen kan rimliatwis fordra, att en tjens teman skall i och för uppehallandet af tjenstens wärdighet föra ett kosibarare lefnadesätt, än hwartill den lön man består honom lemnar tillgång. Det fan rock ide nekas att tjenstemän werkligen fiannas, fom bhafwa ollt för liten lön, i proportion mot många andra, och med skäl funna benära tillökning, men här är nu icke fråga derom, utan om mer efter I mindre förkåndiat lefnadssätt. Hur vet aår till inom handelswerlren hafwa wi haft tillfälle fe i flere af wåra hantdelsstäder. En ung man, fom warit bokhällare några År, etablerar fia, fom tet heter, det will säga: han lånar ihop penningar och waror, hyrer eller köper handelelägenhet, antager bokhållare och borgossar, lägger fia till ekipage, leswer fristt för att stärka treriten, ty ban wet att menniskor finnas, fom äro nog bes skedliaa att låta flå runst i önonen på jig, och några år derefter, i fall tet räce I fer få länge, — läaner han in. Hur fon det komma sig ott Rorrmäns nen funna köpa wåra gamla fartya, fes dan be af oss anses otualiga, och förs tiena penningar på dem? Detta fome mer deraf att mi hafwa swårare att åstadkomma tillräckliga förlager o s. w. säger man, Mej! wisst ide. Det fom mer sig deraf, att om en person sätter upp en liten werkstar, ter twå gesäller ech ett par lärgossar utföra arbetet, och I fevan pretenderar att sjelf få sla fig till ledighet, i förhoppning att den lila ar? betare-personalen skall ej allenast förs ötjena hwad fom utgör teras egen erfätts ning för arbetet, utan äfwen hwad fom åtgår till underhåll för mäjtaren och hela hans familj, få måste arbetet blifwa ganska dyrt för köparen. Så går ret inom åtskilliga yrken och uti åtskilliga af wåra swenska städer, hufmwudftas den icke undantagen, men i Danmark och i allmänhet i utlandet träffar man den I mindre handtwerkaren, vet wil såga den som drifwer en liten rörelse, på fin werkstad, i full sysselsättning under ars betstiren. Man inser lätt, hwilket mils görande inflytande ett sårant hedrande exempel skall utöfwa på arbetarne, hwaremot decsa måste blifwa lata, liknöjta och försumliga, få fnart mästaren före går dem med exempel of ragrrifweri.