Dagdrifweriet, få bland ståndspersoner som bland arbetande klassen, är ett lands största olycka. En nations enda werkliga egendom är arbetet; ty antage wi t. ex att Sweriges 4 millioner innewånare tillsammans lade armarne i kors och ingen uträttade någonting, så skulle wi ju owilkorligen allesammans swälta ihjäl. Antaga wi, att en tionde del af landets innebyggare tillbringa tiden i owerksamhet, och att de öfriga nio tiondedelarne ide uträtta på långt när hwad de funde od) borde uträtta, få fins na wi lätt, huru en stor nationalefonomisk förlust uppstår genom lättja och håglöshet. Med rätta säger Franklin att tid är penningar och med rätta fun: na wi säga att nied degfa penningar flösas oerhördt hos of. Wi nilja wisst icke påstå, att ide fivenffa arbetare funna utföra och hafwa ut: fört lika ansträngande arbete fom når gon annan. Wi hafswa fett fmenffar arbeta med en få förmånande ihärdig het och kraftansträngning, att mi ide tro någon nation mäktig göra det efter, men bet har warit arbeten på fortare tid, några dagar eller weckor. J fråga om ett år ut och ett år in fortgående ar: bete blifwa wi efter. Det är kändt, att arbetslöner äro högre i utlandet än hos oss, men det är också kändt att mera ut: rättas med ett dagswerke der än här. Det ligger i wårt lynne, isynnerhet i allmogens, att helive göra ingenting och swälta än arbeta för underpris, och det ligger också i wårt lynne att förakta få dana små förtjenster, som utlänningen wet att göra fig till godo. Många crxempel härpå skulle funna uppräknas, men wi taga blott ett enda. För fmen: ffa apotekares räkning införskrifwas ofta från utlandet sådana medicinalier, som wäxa wilda i wåra skogsbackar, men för hwilkas insamlande wåra backstuguhjon ej åtnöjas med mindre betalning, än att det blir billigare taga waran från ut: ländningen.