ralen gjorde nemligen en dag ett besök hos derwarande fårade. Det war en hjerts gripande seen. Wid den älskade fölthers rens inträde, reste fig alla de 1350 sjnta, litsom berörda af en eleltrist gnista, upp i sina bäddar, för att wördsamt helsa ge neralen. Garibaldi gick, atföljd af flera läkare och officerare ur fin generalstab, langsamt genom rummet, talande tröstande och lugnande ord och räckande hwar och en handen. Sjelf lidande, hade han dock ett uppmuntrande ord för hwarje. Till en friwillig, fom war fårad i rygg: märgen och hwars nedra extremiteter derför befunno fig i ett tillständ of fullfomlig förlamning, fade generalen: Hwad du är lycklig, min män, som lider få myc tet för ditt fädernesland, för den stönaste, den bäjta och den ädlaste sak, för home mets befrielfe! En annan friwillig, på hwilken en granatkula söndersplittrat bäckenct samt skadat inelfworna och fom Yes dan under hela natten lega i dödskamp och den bäftigaste yrsel, utropade vrötsr ligt, då han lilsom i bönnckning blef warse Garibaldi: Caro generale, nu dör jag belåten, sedan jag fått fe dig och trycka din hand! Garibaldi böjde fia djupt rörd ned och swarade, i det han lysste den döende på pannan: Mod tarpre kamrat, och om du werkligen dör, få ör det för den ädlaste fak, för hwillen hwar och en of of är beredd och ifrig efter att få lemna sitt if! Twå timmar derefter dog den sjule med Garibaldis namn på läpparue.