Norrländska Korrespondenten – 7 augusti 1866, sida 2

— Stanna ännu en stund, Carl! sade Selma. Det skulle vara daraktigt af mig, att ligga mig emot ditt val eller att söka rubba ett beslut, hvilket kärleken, som det synes, längesedan gjort fast och bestämdt. Jag har dessutom ingen rättighet att gifva dig föreskrifter eller lägga hinder i vägen för dina önskningar och din vilja; men pligten ålägger mig att tala med dig i en punkt, som du längesedan sjelf borde hafva bragt på tapeten. — IIvad för en punkt menar du, bästa tant? — Liksom förhållandet varit med dig, i afseende på din förlofning, har det också varit med mig, i afscende på denna affär . . . . jag har under de första dagarne af var stora sorg icke velat nämna något derom, isynnerhet som jag ansåg det för gifvet, att du vid passande tillfälle skulle upp8öra och ordna densamma. Jag är nemligen delegarinna i rörelsen. — Delegarinna? frågade Carl, förvanad. : — Ja. I — Det är första gången jag hör!