Norrländska Korrespondenten – 31 juli 1866, sida 3

Å till ialttagande af renlighet, fan ej nog behjertas uti en tid, sådan fom denna, då sjukdomen ftår mid wåra gränser och snart fon wara midt ibland of. Kolerans sändebref till Stockholms fommunalfwin wid lolerahöstterminens början år 1859. På enhällig kallelse af eder, börjar jag åter mina mödosamma arbeten, efter fams ma plan fom hittills; och fon jag ide ut aktlåta att först och främst tacka eder för sist. Att jag denna gång bland eder, mina älskade wänner, uppträder något senare än manligt, kommer ingalunda af glöms ffa — jag ber er derom wara öfmwertygade — utan allenast derföre, att jag på några ställen blifwit uppehållen af opår räknade embetsåligganden. Jag har dock med noggrannhet tagit kännedom om edra wackra och långa förberedelser till mitt emottagande, älsklige kommunalfwin! Med synnerligt nöje har jag hört eder af mina kunskapare berömmas för samma ihärdig het att trotsa det knot man höjt mot eder för bibehållande af edra mwanor att trifwas i hwad annat folf tallar smuts, men fom från eder synpunkt är idel mwälluttande ecfencer. Derföre hafwen I låtit mina föra rännstenar, få mycket I fun nat wåga göra det, ftå oantastade af alla grundligare rengöringsförsök. Men först af allt: J hafwen wårdat som klenoder mina sföna gårdar, att ingen obehörig tommit och lagt fin näsa deri. Huru skall jag rätt warmt kunna tacka eder härför? En sådan gård, som t. ex. den wid Munkbron, är en werklig klenod för mig. Den har många likar, fast jag icke nu hinner uppräkna dem. Kommen wäl ihåg mina ord: hwarje gård, der det fins nes en så kallad soplår, uti hwillen allt möjligt afskråde wräkes och blir liggande till förruttnelse, är för mig wärd lika mycket fom ett i upplösning gånget fas daver, ja ännu mera; ty kadavret skulle snart genom sin wederstygglighet fästa menniskors uppmärksamhet och blifwa bortskaffadt, då deremot dessa soplårskadaver genom urminnes häfd äro fridlysta. De innehafwa och derföre på mänga gårdar en hedersplats, nästan midt på gården, och detta till och med wid sjelswa Drott ninggatan. Huru gläder jag mig ide åt de rökelser, fom till min ära uppfändas från dessa mina altaren! Med outtrött ligt nit nedlägga från morgon till qwäll alla husets innewånare der fina offergärder, att af de beftändiga tillffotten nya och mig behagliga ångor derifrån må uppe tiga. På wissa tider egnar husegaren sjelf åt dessa altaren sin omsorg, då han med flitig skofwel låter röra uti den sköna samlingen samt bortföra dess öfwerflöd, för att bereda rum för nya tillskott. Detta tallas att låta tömma soplåren. Sådana dagar äro för mig såsom högtidsdagar; ty då sprider sig rökelsen wida omkring samt stiger upp genom förstugor och föns ster, mina fiender till wämjelse, men eder alla mina trogna anhängare till trefnad och gamman. Huru mycket ett sådant förpestande förmår att bereda mig fram