—— .— AA————— Ja, vi äro allena. Gå till hotellet KKronano. Hvad skall jag göra der? Min farbror ligger sjuk. — I hotellet? — Ja i rummet n:o 7. — Jag skall gå dit. Rudolphi alltså . . . — Nämn icke hans namn; emedan ni förut sett min onkel, skall ni lätt igenkänna honom, och han känner äfven er. Er onkel Ja, jag har allt skäl att tro det. — Jag kom icke genast att tänka på att bedja er om en tjenst; det har nu först fallit mig in. vill ni att jag verkligen skall blifva lugn, så afslå icke min bön. — Ni har mitt hedersord, min fru, att jag skall göra er den tjenst, som ni fordrar af mig. — Min man kan jag icke skicka; han bör till och med icke få veta, att jag har något att uppgöra med min onkel. En familjehemlighet tvingar mig dertill . . . Doktor, ni kände min gode fader . — Han var min bäste vän. — Rädda för Guda skull hans ära! bad Cecilia, utsträckande sina hopknäppta händer. — Hvad vill detta säga? — En döende beder er derom. — Ni är icke så sjuk. — Så mycket bättre. Men Rudolphi kunde plötsligen dö, han var sjuk redan då han ankom till staden. — Säg helt kort och godt hvad ni har att säga mig, min bästa väninna; det är nödvändigt att ni, så snart som möjligt, får lugn och ro. Jag skall alltså uppsöka onkeln. — Ja! — Och hvad skall jag säga honom? Att jag är beredd att för det bestämda priset köpa af honom ett visst papper, som han har i sin ego. Det vore förfärligt om han dog, och dokumentet föll i andra händer. Min man, som varit officer och för hvilken äran måste vara helig framför allt annat IIr doktor, ångsten dödar mig! Jag kan icke utan rysning tänka på de följder, som Rudolphis plötsliga död kunde medföra. Ni känner mannen, han är en äfventyrare, snål efter penningar och slösare — har jag väl det ifrågavarande papperet i mina händer, så kan han icke längre roffa mig. Doktor, för Guds skull, hemta hit dokumentet. Här är en skuldförbindelse, skrifven af min hand. — När har ni skritvit den? — Straxt efter sedan ni gick. — Huru oförsigtigt! — Ack, det måste ske. Ni skall få veta allt, sedan faran väl är öfverstånden. Men gå, gå .... Rudolphi är mycket sjuk . . . . men förtig för min man allt detta tillsvidare. Cecilia framtog ett papper och öfverlemnade det med darrande händer till läkaren, som gick fram till lampan och läste en skuldförbindelse på 10,000 thaler, hvilka hon förband sig att utbetala till innehafvaren. Läkaren betraktade derefter uppmärksamt den sjuka, som åter sjunkit tillbaka på hufvudgärden. I feberyrsel kunde hon icke tala och handla, ty hennes man hade redan berättat de tilldragelser, som gjorde att den sällsamma affären syntes trolig. — Godt, jag skall gå, sade läkaren. Var ni lugn, jag skall snart medföra åt er tillfredsställande underrättelser. Derpå gick han ut till mannen, som satt stilla qvar i ländstolen. Till denne sade han, att han skulle komma tillbaka om en timme, kanske förr. Sedan lemnade han huset och begaf sig till hotellet Kronano. Porten till detsamma var öppen, och portvakten, som kände läkaren, förde honom genast till rummet n:o 7. — Den främmande herrn kom hit sjuk, berättade han; vi visade honom till sjukhuset, såsom det är föreskrifvet. Han gick också, utan att medtaga en ledsagare, som vi erbjödo honom; men snart kom han tillbaka, åtföljd af ett fruntimmer, som begärde åt honom det beqvämaste rummet. Denna gång kunde vi icke lemna den främmande på gatan, emedan han knappt kunde hålla sig uppe på benen. Fruntimret, som grät häftigt, aflägsnade sig åter, sedan hon haft ett temligen långt samtal med honom. Ingen af våra kypare eller uppassare vill gå till den sjuke, heldre vilja de lemna tjensten, — Nå, så skall jag gå till honom. Doktorn tog ljuset ur portvaktens hand och begaf sig in i rummet, hvars dörr han tillslöt efter sig. En sorglig och för hvarje annan än en läkare fasaväckande anblick mötte honom der .. främlingen lag orörlig på golfvet. IlIans tillstånd utvisade att han haft en smärtsam kamp med den förfärliga sjukdomen. Oaktadt anletsdragen voro vanställda, igenkände läkaren dock Cecilias onkel, Det behöfdes endast en ytlig undersökning, för att komma under fund med att Rudolphi uppgifvit andan. Läkaren, som insåg vigten af den tjenst, hvilken Cecilia utbedt sig af honom, öfverlade icke län