2 Lycka i olyckan. Novell af Aug. Sehrader. IV. Forts fr. n:o 58. Det fanns således ingenting annat för mig att göra, än att återvända hem. Cecilia var ännu icke hemkommen. Det syntes mig rådligast att stanna hemma och vänta. En qvalfull timma förflöt, och Gud skall veta att jag led förfärligt. Ändtligen ringde det på portklockan. Jag öppnade sjelf, och Cecilia nästan till döds utmattad, sjönk i mina armar. Jag bar henne nppför trappan och lade henne på en soffa. För att lugna mig talade hon om att hon gått fort, och att nattluften var så qvaf; men blekheten i hennes ansigte och darrningen i alla hennes lemmar sade mig någut helt annat. Jag förbannade min eftergifvenhet och öfverhopade henne med förebråelser, för det att hon öfverdådigt utsatt sig för en så stor fara. Oaktadt hon förklarade sig tro, att det icke skulle blifva någonting farligt utaf, då vi knnde resa tidigt på morgonen och uppsöka en ort, der det var friskt och sundt, så öf