Norrländska Korrespondenten – 24 juli 1866, sida 3

— Nej. i afton; i morgon bittida resa vi ju åter med första bantaget. — Cecilia, du går väl icke ensam? — Andreas far följa mig. Advokaten Starke bor icke långt härifrån. Hon svepte sin shavl omkring sig, kysste mig. fällde ned sin slöja och gick. Andreas, hvilken jag anbefallde den största uppmärksamhet, följde henne; på den trogne tjenaren kunde jag fullkomligt lita, ty han var af själ och hjerta tillgifven sin unga herrskarinna. Efter en timmas förlopp örverföll mig den pinsammaste angest. Klockan slog tio och ännu var Cecilia icke återkemmen. Ordnandet af den hemlighetsfulla asffären maste hafva tagit längre tid i anspråk än Cecilia tankt. Jag angrade, att jag icke följt med henne, men Andreas var ju med henne; denna tanke tröstade mig ater för en stund. . . , I Jag vandrade fram och tillbaka fran det ena rummet till det andra. Slut— ligen kunde jag icke vänta längre. Jag visste hvar advokaten bodde, och sedan jag tillsagt tjenstellickan att jag ämnade ga ut i staden, skyndade jag utför trappan. I detsamma ringde na