Norrländska Korrespondenten – 13 juli 1866, sida 3

Han trädde in på de menniskotomma gatorna. Kort derefter drog han på klocksträngen till fädernehuset. Augusta stod qvar och såg sålänge efter sin trolofvade till dess han vid en krökning af vägen försvann emellan träden vid promenaden, då hon vände om och gick hemåt. Hon gick långsamt, för att kunna öfvertänka sin lycka, ty att få tillhöra den man, som var hennes första kärlek, och att få åt honom egna all den omsorg och öms het, som hennes hjerta hyste för honom, hade varit hennes enda önskan, hennes enda sträfvande. Nu var hon nära malet, att hon nästan icke mera kunde tvifla på att uppnå detsamma. Kärleken är, liksom hvarje lidelse, egoistisk; Augusta var cn finkänslig, med sitt köns bästa egenskaper utrustad flicka, det oaktadt, hängaf hon helt och hållet åt den lycka, som denna afton bringat henne och sorgen öfver Carls hädangangne fader, som hon blott flyktigt sett några gånger, fick vika tillbaka för den sällhet, som kärleken beredde henne. Hon hade hunnit fram till byggningen, hvars dörr stod på glänt; men Augusta kunde icke besluta sig för att inträda i det tränga rummet; hon behöfde den friska luften, den vidsträckta horizonten så ig sig och manan, som i stilla prakt sväfvade öfver landskapet. IIuru hastigt hade icke förhållandet förändrat sig! Annu dagen förut pinad af ovisshet, kunde den älskande flickan nu hängifva sig åt ett säkert hopp. Åug ville lata den första glädjen fritt rö ma ut, hon ville göra sig förtrogen med tanken: du är Carls trolofvade! I detsamma hörde hon steg på den väg som förbi husets gafvel gick utåt fältet, hvilket på andra sidap om en liten bäck utsträckte sig nästan så längt man kunde se. Rundtomkring lågo stora byar och här och der täta skodsparkerAugusta ville draga sig tillbaka, men ett jämrande läte, som nådde hennes öron, fasthöll henne vid den plats, der hon sig. J samma ögonblick syntes på tröskeln hennes mor, som, bekymrad, ville hvart dottren tagit vägen. — Mamma, sade Augusta. — IIvad är det? — Lyssna ett ögonblick. Ljudet af långsamma steg lät åter förnimma sig och sedan en sakta suck, som måste komma ur ett mycket bekymradt bröst. Aftonens stillhet och tystnad gjorde att man kunde urskilja hvarje ljud. befann se efter (Forts.)