Norrländska Korrespondenten – 13 juli 1866, sida 2

bröståkomma, som just nu hårdt ansätter henne. Vi hafva fört henne ur staden ut på landet. Jag hade gerna tagit henne hit till mig, men den egensinniga varelsen vill icke falla mig besvärlig; derjemte anser hon att vårt hus ligger mycket för nära staden, som hon mäste undfly. Vi komma nu direkte från den by, der Ulrika inflyttat i en liten treflig kammare. Men hvad de bönderna äro dyra! Dessa menniskor begagna sig af den olycka, som hemsöker staden, för att afpreja de sjukdomen fruktande stadsboerna Det är himmelskriande! Jag är icke rädd för sjukdomen; jag lefver enkelt och ensligt, som alltid, och förlitar mig på den gode Guden, som styrer allting till det bästa. Enkefru Bauer var ett fruntimmer om fyratiofem års ålder, frisk och stark samt i hög grad intelligent. Med sällsynt energie förenade hon mycken godmodighet. Men hon var också ett praktiskt fruntimmer, som vid allt, hvad hon företog, betänkte utgången och följderna. Hon gillade sin dotters kärlek, emedan hon värderade Carl som en hederlig ung man, och visste om honom att han kunde göra en maka lycklig. Carl hade varit hennes aflidne mans lärjunge, och han hade ofta sagt penningar. om honom: den unge Halling har anlag att blifva en dugtig och hederlig köpman. Den Hallingska firman var allt för mycket aktad och ansedd, att icke fru Bauer skulle önska att få se sin dotter blifva en medlem af familjen. Den moderliga omsorgen hade uppväckt och stadgat denna önskan. Sedan Carl ännu en gång skildrat sin ångest, sade fru Bauer i en ton, som icke kunde såra, ty hon var äfven ett mycket fint och belefvadt fruntimmer: — Jag tror er, min bäste Halling; ovissheten måtte ha varit förfärligt plågsam, liksom öfverhufvud all ovisshet uppväcker en pinsam känsla. Äfven Augusta lider och jag lider med henne. — Hvad då? — Vi båda vilja nemligen gerna veta, hvad er far tänker om ert förhållande till min dotter. Jag tycker icke om hemliga förhållanden, och det gifves sannerligen stunder, då jag gör mig förebråelser derför, att jag icke längesedan bedt er att göra mig bekant med er far. Det vore ett hårdt slag, om han skulle vägra sitt bifall till er förening med Augusta. — Frukta icke derför, svarade Carl med rörd stämma. Jag hade föresatt mig att genast vid återkomsten från min resa meddela min gode fader mitt hjertas hemlighet och utbedja mig hans samtycke, hvilket under alla omständigheter var erfoderligt. . — Hvarför ni icke verkställt detta beslut, som jag af hela min själ gillar? — Derför, att jag icke mer träffat min far. Smärtan öfverväldigade honom så att han icke kunde säga något vidare; han tog sin hatt, som stod på bordet pekade på det svarta krusfloret.— Herre min Gud! utropade enkan — Carl, Carl, tillade Augusta, det är väl icke möjligt. Han hade genom all möjlig ansträngning sökt att återvinna fattningen. — Då jag kom hem till min fäderneboning, hade man redan begraft min fader, sade han sagta. De båda fruntimren gräto med honom. — Det är ett hårdt slag, yttrade enkan. Ack, om ni låtit bli att resa! Ni skulle hafva besparat min dotter qvalfulla dagar och er sjelf en smärta som nu måste kännas dubbelt bitter. O, huru ondt gör det mig icke att jag just i dag kom att vidröra denna punkt! Förlåt mig, herr Halling, men nikänhar ner allt för väl, att en moder har pligter att uppfylla. Augustas fader lefver icke mera — Var också för mig från denna stund en kärleksfull moder! utropade, rörd, den unge mannen. Jag är icke mindre i behof af ert deltagande än af Augustas kärlek och trohet. Dottren lade, gråtande, sitt hufvud intill den unge mannens bröst; hon ville tala till honom tröstens ord, men häftiga snyftningar hindrade detta. Fru Bauer sade, full af värdighet: — En god christen fogar sig undergifvet i det oundvikliga. Var öfvertygad om vårt innerligaste deltagande, och om ni kan begagna er af ett erfaret fruntimmers råd, om ni vill anse andra moder, så räcker Vi äro vissermig som er jag er gerna handen. ligen fattigt folk . . . . — Iala icke om fattigdom och rikedom, om saker, som under så allvarliga omständigheter icke förtjena att omnämnas. Upptag mig som son, och jag har icke någon önskan mer, hvars uppfyllande kan grundlägga min lycka. Modren lade, välsignande, händerna på sina barns hufvuden. — Amen! sade hon. Måtte fadrens välsignelse tillkomma er så, som nu