Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1866, sida 3

Hon hade aflagt hatt och schal, och den behagliga gestalten framstod tydligt nu i den lätta sommarklädningen med sina vackra former. Den yppiga barmen böljade under det hvita floret som ärbart betäckte hals och skuldror. Hon måste hafva gått fort, ty hennes kinder glödde. — Stackars Carl! sade hon; jag trodde, att du skulle komma i dag. Men du ser lidande ut, min älskade vän. — Jag mår väl, fullkomligt väl. Ovissheten om ditt öde är nu undanröjd. Ack, under dessa ögonblick af qval kände jag först rätt, huru kär du är mig! Det förefaller mig nu, som om du vore uppstånden från de döda, som om du vore skänkt mig ånyo. Om jag måste förlora dig, fruktar jag att jag blefve vansinnig. Hon kastade sig till hans bröst. — Hvem skulle väl kunna skilja oss åt? frågade hon, djupt skakad. — Möjligen döden, som nu lurar öfverallt. (Forts.)