Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1866, sida 2

men intet ljud svarade. Han drog ännu tvänne gånger på strängen, sa att man maste höra ringningen i husets alla rum; men allt förblef tyst och stilla, som förut. — Det har skett en olycka! utropade, bestört, den stackars Carl. 0, min Gud, skall då ödet icke tröttna att förfölja mig? Min fader har grafven redan uppslukat ... skall jag nu också förlora min älskade! Det öde huset förekom honom som en likkista, hvilken inom sig gömde hela hans lycka. Innevånarne, som icke umgingos med grannarne, kunde ju plötsligen, utan att någon kommit dem till hjelp, blifvit bortryckta at mordengeln ? Hvem hade väl bekymrat sig om enslingarne, hvilka ofta under flera dagar icke besöktes af någon och på flera veckor icke besökte staden? De plågsammaste förmodapden föllo Carl in. Skulle han väl vara den förste, som upptäckte den gräsliga olyckan? Han gick till nästa hus och trädde fram till det öppna fönstret. Innevånarne, ett fattigt nadeds dendstarefolk, hade just slutat sin aftonmåltid. Fem eller sex barn lemnade bullersamt — mm