Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1866, sida 2

enda barn, i stilla enslighet lefva ett bekymmerslöst lif. Carl lyssnade vid fönstret: ingenting rörde sig derinom. I detta rum stod pianot, som Augusta spelade måsterligt. Huru ofta hade han icke i detta trefliga rum lyssnat till de sånger, som den älskade, visserligen icke konstnärligt, men klockrent och innerligt, föredrog, Han visste äfven att den unga flickan just vid denna tid plägade roa sig med musik, och han hade mången gang derunder öfverraskat henne med sitt plötsliga inträdande och lätt kysst henne på kinden innan han helsade sitt god afton. Modren, som satt i soffan, åsåg leende denna scen och fröjdade sig åt de båda ungas lycka. Så hade det varit ännu fyra veckor sedan. Huru annorlunda var det icke i dag! Den unge mannen kände en beklämning i hjertat, som nästan beröfvade honom sansningen. — Jag måste hafva visshet! utropade han. — Han begaf sig åter till: dörren och drog med darrande hand på klocksträngen. Klockan ljöd högt innanför,