Norrländska Korrespondenten – 26 juni 1866, sida 4

Det Herrans ord, som du frambar, ett herrligt manna-regn det mar; i månget hjertas öken, det frukt för himlen bar. Att hjelpa oh bessydda, sig widgade ditt bröst. J nödens mörka hydda, du tände ljus och tröjt; du mera än en wän der war: En broder fär, en älskad far; der skall du minst ej saknas, der står nog minnet qwar. Tack för de stunder sälla i Herrans helgedom! Du wiste oss en källa för andans fattigdom; wid Jesu fors uppwäller den, der nåd och frid rikt flöda än, hugswalande för alla, som söka himmelen. Upp till det berget klara, till Tabors ljusa höjd, der det är godt att waral, der allt är hunmelft fröjd; dit har du önskat att mi må, hwar dag, hwar stund med Christus gå, att oss der bygga hyddor, som ewiga bestä. På oss står skulden skrifwen, om ide dit wi gått, om, när oss wåg blef gifwen, wi wandra den försmått. J dessa Kedars hyddor snärd af lifwets omsorg, prål och flärd. Ad! man ej höjer bliden upp till en bättre werld. Men ffall nu bandet brifta? Skall blekna blommans fnopp? Ett afstedsord, det sista, förmår det lösa opp; hwad tro och hopp och lärlek slöt, hwad sjeljwa Himlen sammanknöte? Nej, tid och rum wäl aldrig, det bandet sönderbröt. Må blomstersälten tomma i lifwets dalar stå! För dig wår kärleks blomma stall blomstra rikt ändå. Som Sarons lilja frisk oh skön hon wara skall. — Wårt hjertas bön hos Gud stall för dig gälla, om ädla mödors lön. Och så wi nu dig bjuda ett lärleksfullt farwäl; de sista toner ljnda nu för ditt sanna wäl! Sen hoppas wi att en gång än hwarandra se, om ej förrän uti det nya Salem, hos Gud i himmelen. B. :zzgtg. 4 ANAR gi —