Norrländska Korrespondenten – 26 juni 1866, sida 3

Preussen, ned med Bismarck, despoten, tyrannen, galningen, ned med den gudsnådlige Hohenzollern, lefve Österrike, lefve Habsburgarne, lefve tyska småstaterna. Hvad man hoppas på, tror man gerna skall gå i uppfyllelse. Om kriget blott bryter löst, har man sagt, skall Bismarck störtas och Preussens fräcka planer komma på skam, men Habsburgarne, rättvisans representanter (?!), skola vinna krigets lager och fredens oliver. Vi dela ej en sådan mening, vi tro ej att Preussen har föranledt de uppkomna tvistigheterna mera än Österrike och Italien, ej heller tro vi att rättvisan i dessa tvister företrädesvis väger till Österrikes fördel, än mindre att Österrike i en stundandn strid skall blifva den vinnande parten. — Men för att kunna rätt fatta stridsfrå-gans verkliga natur torde vi behöfva gå något tillbaka i tiden. Det var en period i Europas historia, som kallades feodaltiden. Denna tid utmärkte sig derigenom, att hvarje land var skiftadt emellan flera särskilda surste-samiljer, hvilka hvar för sig oinskränkt herrskade öfver sina områden. I hvart och ett land sanns väl etttkoradt öfverhufvud, valdt bland någon af feodalfurstarne; men de hade dock ingen makt, motsvarande namnet, ehuru förhållandena i detta hänseende sedermera ändrades. Europa var sålunda fördeladt mellan några hundra hvar för sig sjelfständiga furstar. Dessa furstar voro lika många folkets förtryckare. En enhet fanns dock, som erkändes af alla och beherrskade alla. Detta var påfvemakten. Men med påfvemaktens sjunkande, lossnade äfven feodalväldet i sina sogningar. Ländernas utkorade öfverhufvud började nu, ej mera fruktande den påfliga stolens åskviggar, att i förbund med de efter borgerlig frihet sträfvande städerna och det förtryckta landsfolket i furstendömena, förjaga feodalfurstarna i sitt grannskap och slå under sig deras länder. Sin makt utvidgade de dessutom genom många andra medel, men det förnämsta var våld och list. Striderna emellan ländernas öfverhufvud och de maktegande småfurstarne i provinserna hade öfverallt samma karakter samt åsyftade alltid småsurstarnes utrotande, ech till lycka för Europa vanns till stor del detta mål. I England, hvilket land af Wilhelm Eröfraren blifvit skiftadt emellan omkring 200 länsherrar, slutades furstarnes inbördes strider hufvudsakligen genom de båda rosornas krig och Henrik den 7:des uppstigande på Englands thron. I Frankrike störtades de sista qvarlefvorna af feodalväfdet genom Ludvig XI, och det förut melian småsärstar sönderstyckade Spanien förenades genom Isabella och Ferdinand under en spira, Jemväl Sverige var länge beherrskadt af en mängd småfurstar, och, ehuru dess provinser reden tidigt samlats under en konung, lyckades det Sverige först under Gu