Norrländska Korrespondenten – 26 juni 1866, sida 2

Utan fruktan inträdde han. Fönstren voro öppna, och det luftdrag, som uppstod, då dörren öppnades, träffades den unge mannen, som stannat vid dörren. — Hvad skall jag söka, herre? frågade sjukvaktaren. — Ser ni rocken på stolen der? — Ja! — I någon af fickorna på densamma måste finnas en börs. Sjukvaktaren tog rocken och undersökte fickorna. Carl kunde icke tillbakahålla tårarne då han blickade in i rummet, der han med fadren i förtroliga samtal fördrifvit mången aftonstund. Der stod den beqväma soffan, på hvilken Halling brukade taga sin middagslur . nu hade han tillslutit ögonen till den eviga sömnen. Örver soffan hängde ett stort fotografiporträtt af den aflidne . .. huru vänligt logo Icke de kära anletsdragen mot sonen, som icke vågade öfverskrida tröskeln. Död och förderf bodde i det trefliga rummet, som för kort tid sedan härbergerat glada menniskor. Den aflidnes hatt stod på den glänsande kommoden och bredvid densamma hans käpp. På detrunda bordet lågo uret och portföljen. Der hängde den gråa nattrocken . . . . — Här är vaktaren. — Hvad innehåller den? Fem tahler och en nyckel. Gif mig nyckeln. Här är den, bästa herre. Börsen och penningarne kan ni behålla. — Tack, tack! ack, jag behöfver så väl penningarne! Carl hade den välbekanta nyckeln i hand. Han kunde icke låta bli att trycka den till sina läppar. Med denna nyckel öfvergick hela affärsrörelsen till honom; nu skulle han lära känna alla sin faders hemligheter, men skulle också uppfylla alla hans skyldigheter och bära hela bördan. Sjukvaktaren hade tillslutit kammardörren, aflemnade nyckeln och aflägsnade sig. Carl träffade, då han återkom, sin faster i ett mycket upprördt tillstånd. — Min Gud! utropade hon under tårar, måtte icke någon olycka drabba dig! — Lugna dig, bästa tant, jag har iakttagit all nödig försigtighet. allär är den nyckel, som jag så nödvändigt behöfver . . . så snart jag fått allt i ordning på kontoret, skola vi rådgöra om de husliga angelägenheterna. Selma grät, och Carl grät, nägra börsen! utropade sjukögonblick tillsammans med henne, sedan gick han ned i bottenvåningen. Då han inträdde i kontoret, fann han der förste kontoristen, en ståtlig man om tjugoåtta år. Hugo Schvarz hade redan länge varit i tjenst hos firman Halling; husets aflidne chef, som ofta sändt honom ut på affärsresor, hade högt värderat den skicklige och pålitlige kontoristen, och äfven Carl kände sig dragen till honom, emedan Schvarz i sitt umgängessätt visade den älskvärdaste karakter. — Ack, Hr Halling, utropade han deltagande, ödet har svårt hemsökt er! Jag kan ännu icke få i mitt hufvud, att en så förfärlig förändring inträffat hos oss. Det är, som om mitt hjerta ville sprängas sönder. Sonen räckte honom, sorgsen, handen. — Jag är innerligt öfvertygad cm edert deltagande, Hr Schvarz; ni har förlorat en god principal och jag den bäste fader. Hjelp mig nu att bära den tunga börda, som blifvet mig pålagd. Smärtan gör intrång på min verksamhet. Förlita er på mig, jag skall biträda er allt, hvad jag förmår, och jag kan verkligen vara er till nytta, enär Hr Halling redan anvisat mig en ganska vidsträckt verkningskrets. Från denna stund skall jag fördubbla min verksamhet . — Räkna på min tacksamhet. Ett handslag beseglade öfverenskommelsen. Hugo Schvarz gick till sin pulpet och började arbeta. Nu inträdde den gamle kassören, en i firmans tjenst grånad man. — Horn! utropade Carl, honom till mötes. — Bästa herre! stammade den gamle. — Kommer ni ändtligen! Jag har längtat efter er, min faders gamle vän. Horn torkade sigi ögonen; han måste samla alla sina krafter innan han kunde finna ord, för att uttrycka sitt deltagande för den unge mannen. Carl kastade sig, djupt upprörd, i den gamle mannens famn. — Huru skall det gå, Horn? Min far är icke så lätt att ersätta. — Förlita er på edra trogna arbetare; då dessutom den största ordning råder i affärerna, skall icke något afbrott inträffa, som kan skada firman. Vi måste dock bekämpa vår smärta samt med fattning och lugn gå tiilarz betet, Rundt omkring oss utkräfver den förfärliga sjukdomen sina offer, men den skall väl gå förbi detta hus, som redan erlagt en så hög skatt. Jag viker icke från min post; mitt lif står här, liksom på alla andra ställen på skyndade